Åsa Petersen

Brev till min mormor Irma

8 september 2020

 

Mormor!

Imorgon fyller du 93 år. Vi har inte setts sedan i december. Ikväll värker hjärtat, av kärlek till dig.

Du har alltid varit min obändiga förebild. Ibland helt hopplöst viljestark, som när jag var 10 och du prompt skulle ha mig att skura kökspanelen hemma i radhuset. (Det tornedalska går aldrig ur och kökstrasorna ska helst ligga i klorin.)

Men oftast mitt urberg av värme. När jag var liten och skolan var svår – de sa på skolgården att jag tänkte kort – fick jag komma till dig i Piteå. Du blev en fristad om helgen, med ugnsbakad röding och svampstuvning i omeletten.

När jag växte upp och gjorde karriär var du mycket nöjd. ”Det är bra Åsa, du ska försörja dig själv, inte förlita dig på någon man!” Ändå din längtan efter kärlek för mig: ”Hördu, har du någon vän?” Jag berättade om olika.

Du lämnade hemmet i Junosuando 16 år gammal, mot familjens vilja. I Tornedalen ansågs det lönlöst för flickor att läsa vidare. Sex år senare kom du hem till Norrbotten igen, med en barnmorskeutbildning från Göteborg i bagaget.

Året var 1950 och Elise Ottosen-Jensen kom till Arvidsjaur för att tala om barnbegränsning. Det var proppfullt i skolans aula, man kunde höra en knappnål falla, har du berättat för mig. ”Det var fantastiskt. Ottar var en pionjär.”

Mormor, du är min pionjär. Runt mitt högra ringfinger bär jag tornedalsskeden jag fick av morfar och dig på min första födelsedag. ”Åsa 1 år” är ingraverat. Den lät jag göra till en ring när en högt uppsatt sverigedemokrat sa att tornedalingar inte är svenskar. Som en påminnelse om vad som är rätt och vad som är fel.

Jag har världen att vinna. Du har aldrig låtit mig tveka om det. Grattis på födelsedagen, lite i förskott, mormor. Jag älskar dig så.

Åsa

Ps. Första gången jag var med ett debattprogram i tv tyckte du att jag kunde ha haft på mig något mer urringat. Det får ändå sägas vara frimodigt!