Åsa Petersen

Likheterna mellan 1995 och 2015 är slående. Då budgetsaneringen. Nu flyktingstoppet.

13 december 2015

På första maj 1995 bar jag ett helt oförsvarbart plakat. Det stod “110 procent i a-kassa”. En journalist i Luleå frågade mig vad som menades och jag svarade nåt i stil med att “alla måste dra sitt strå till stacken, man kan inte bara kräva och kräva”. HERREGUD vad jag skäms för det idag. Jag var 18 år gammal och visste inte ett skvatt om att vara arbetslös och leva på den ekonomiska marginalen. Jag ville bara försvara S-regeringens budgetsanering.

Jag tänker att det finns likheter mellan 1995 och 2015. 1994 hade socialdemokratin vunnit valet på att lova att investera Sverige ur krisen. Det var bara så hjulen kunde börja snurra igen, sa vi hela valrörelsen. Men snart kom krispaketen, med besparingar enligt osthyvelsprincipen. Alla skulle dra sitt strå till stacken och värst drabbades det fattiga av nedskärningarna i socialförsäkringarna. Det sades att krispolitiken var tillfällig, men än idag har Sverige inte hämtat sig från de ekonomiska klyftor mellan människor som blev resultatet.

I valrörelsen 2014 lovade de rödgröna att stå upp för en generös flyktingpolitik. 2015 genomför de ID-tvång och tillfälliga uppehållstillstånd, med det uttalade målet att flyktingar ska sluta att söka sig till Sverige. Det sägs att det är tillfälliga åtgärder för att lösa en kris, men jag befarar att krispolitiken 2015 blir lika permanent som 1995. Och får lika långtgående konsekvenser.

Det hänger på alla oss som tror på öppna gränser, internationell solidaritet och människovärde att se till att så inte blir fallet. Jag lovar att aldrig mer skriva plakat som driver med människor i nöd.

—–

Ps. Klas Eklund, seniorekonom på SEB, gör en relevant invändning på Fackebook: “Vet inte om jag tycker liknelsen med 1994 är så bra. Mitt i slutskedet av valrörelsen 1994 lade den blivande finansministern Göran Persson fram ett valmanifest som innebar åtstramningar på över 60 miljarder, både skattehöjningar och utgiftsnedskärningar. Ingen kan ha svävat i ovisshet att det skulle bli bistra tider även med en S-regering.”

ID-tvång är inte “nödvändigt”. Det är ett svek.

9 december 2015

Regeringen inför ID-tvång på tåg, bussar och färjor över den svenska gränsen. Det är inte samma sak som ID-kontroller. ID-tvång innebär att den som inte har ett giltigt ID att visa upp inte får komma in i Sverige. Det är en enorm inskränkning av asylrätten. Den svenska rörelsefriheten kringskärs radikalt. Vi blir ett stängt land.

I Aftonbladet säger migrationsminister Morgan Johansson: “Men det ska hela tiden vägas mot alternativet. Vad händer om vi får ännu större problem är vi har haft under hösten?” Med “problem” menar han att människor flyr från krig och förtryck och söker en fristad i Sverige.

Jag kan inte förstå att regeringens svar på det är stängda gränser. Jag skäms. Jag är rädd. Och jag undrar vad som är nästa steg? Det är bara ett år sedan valet, men de politiker jag röstade på har i praktisk politik övergett sina påstådda allra mest grundläggande värderingar.

Det är inte “nödvändigt” som de säger. Det är ett svek.

PS. Det är en stor sak för mig att kritisera regeringen så här hårt, om jag talade istället för skrev skulle ni höra hur jag darrade på rösten. Mitt hjärta är ju rödgrönt. Men jag tror att det här är en tid som blir ännu farligare om vi inte alla säger vad vi tycker.

Jag vaknar varje morgon och försöker värja mig från politisk apati

28 november 2015

Så här är det. Jag vaknar varje morgon och det första jag gör är att försöka värja mig från politisk apati. Oavsett grader i helvetet om man jämför med andra länder: Sedan den rödgröna regeringen snörpte åt flyktingpolitiken vet jag inte vad jag ska tro på längre.

Vi är många som har ropat om normaliseringen hur länge som helst. När den väl kommer – anpassningen efter det allra värsta – är den större och går snabbare än jag någonsin kunde drömma om. Om det här kunde ske nu, att flyktingbarn inte får återförenas med sina föräldrar i Sverige trots att fler flyktingbarn än någonsin behöver vårt skydd, vad kan då ske nästa gång? Har vårt samhälle egentligen några solidaritetsmekanismer?

Jag känner mest sorg men också ilska. Jag vet inte vad jag ska tro på längre. Jag orkar inte se kampanjerna mot SD när det är deras politik som realiseras – om än inte av deras rasistiska anledningar. Jag vet inte vad den svenska välfärden tjänar till om vi inte är beredda att dela den med andra.

Det enda jag vet är att jag inte får ge upp. Jag måste fortsätta kämpa för rättvisa och internationell solidaritet. Gemensamma starka skyddsnät, vettiga löner och arbetsvillkor, allt som signalerar att människor trots allt är lika mycket värda. Det är en ynnest för mig att få jobba på facket Kommunal just nu, som organiserar Sveriges välfärdsarbetare. De bär välfärden på sina axlar, och många av dem har kommit till Sverige på flykt från andra länder.

Jag vet även att jag måste fortsätta läsa. Alla starka orädda röster som just nu kompromisslöst sätter ord på eländet och tänder hoppet. Som Kristian Lundberg: “Det goda är möjligt, det andra är ett val.” Eller Somar Al Naher: “Det är inte ‘europeiska’ eller ‘västerländska’ värden människor kämpar för. Det är universella värden vi delar gemensamt.”

Jag önskar jag hade en gud att luta mig mot. Jag har inte det. Men jag har människovärdet, det är vad jag tror på. Det tröstar mig nu.

Filmen Pride gör mig hel

6 januari 2015

MV5BMTU2OTcyOTE3MF5BMl5BanBnXkFtZTgwNTg5Mjc1MjE@._V1_SX214_AL_

Jag ska inte underdriva. Vid 38 års ålder och efter 20 års parallellt engagemang i arbetarrörelsen och hbtq-rörelsen känner jag mig hel. För ikväll såg jag Pride – filmen om flatorna och bögarna i London som 1984 bestämde sig för att börja samla in pengarna till strejkande gruvarbetare i Wales.

Hela historien är sann. Mark Ashton, ung gayaktivist och kommunist, märker att polistrakasserierna av gayklubbarna upphör och drar slutsatsen att polisen har fullt upp med att trakassera strejkande gruvarbetare istället.

”Thatcher, kvällspressen och polisen är emot dem. Känns det igen?” frågar han retoriskt sina queers och lyckas mobilisera kring den första insamlingshinken.

På plats i ett av Wales’ gruvsamhällen möter Mark gruvarbetarföreträdaren Dai, som djupt i sitt hjärta fattar direkt: ”Att stödja varandra, oavsett vem man är och var man kommer från, det borde arbetarrörelsen handla om.”

De har de inte lätt så klart. Homofobin frodas i små gruvsamhällen som många queers har flytt hals över huvud. Nu ska de plötsligt fatta varandras händer, förenade i samma kamp. Eller snarare i kamp för varandra. I denna heta strid visar sig kvinnorna vara de verkliga ledarna. Ofta marginaliserade – både i gayrörelsen och i hemmafrukulturen – ser de en väg till frigörelse i gruvkampen.

Så, vad har nu detta med mig att göra? Hur kan jag bli hel av att se en del av gruvstrejkens Storbritannien som jag före ikväll inte visste om?

Så här är det. När jag var 16 år skrev jag min första SSU-motion om homoadoptioner. Det var otroligt KONSTIGT. Jag var inte gay och jag visste inte var mitt engagemang kom ifrån. Jag visste inte ens att det fanns prideparader. Hallå, jag bodde i Luleå, där hade vi inga såna på den tiden.

Men mellan heterosexuella och homosexuella hade jag identifierat en orättvisa, ett förtryck, som jag bara inte kunde leva med. Orden intersektionalitet och normkritik fanns inte på den tiden, allra minst i SSU Norrbotten. Det jag hade var min känsla och de argument jag kunde skrapa ihop genom att läsa dagstidningarnas knapphändiga texter. De som nådde mig i mitt flickrum.

Sedan dess har jag varit hbtq-aktivist med ursprung i socialdemokratin. Och det har varit snårigt. Jag har fan aldrig känt mig hemma någonstans. Jag har fan klagat på alla och många har klagat på mig. Klassanalysen och normkritiken skaver mot varandra. I kläm hamnar vi som väljer båda. Klassanalysen blir för grund och normkritiken blir för ytlig. För att kunna kombinera dem gäller det att vara arg på nästan allt – hela tiden.

Men, nu vet jag, det låter sig göras. Det gjordes i Storbritannien 1984 av kampanjen ”Gays and Lesbians Support the Minors” – eller ”Pits and Perverts” som den senare kom att kalla sig. Gruvarbetarna svarade redan i Londons Prideparad samma år. Då gick gruvarbetarfacken längst fram, som en solidaritetshandling med flatorna och bögarna. Snart skrev engelska Labour in hbtq-rättigheter i sitt partiprogram.

Upphovsmannen till hela den osannolika vänskapen, Mark Ashton, dog i aids blott 26 år gammal. Men innan dess hade han gjort mer för arbetarrörelsen än många fackpampar kommer att göra under hela sin livstid. Gav arbetarrörelsen liv och kamp, systrar och bröder, i en hbtq-rörelse som av många ses som dess antites.

Nu är det 2015, 30 år senare. Och Financial Times ger filmen Pride betyget 1 av 5: ”A parade of tricks, tropes and tritenesses, designed to keep its balance for two hours atop a political correctness unicycle.”

Inget stör reaktionära krafter som klassanalys och normkritik i förening. När varken kollektivet eller individerna låter sig trampas på. Så kampen, den går vidare. Med den avgörande skillnaden för mig personligen att jag äntligen vet var jag kommer från och att det faktiskt funkar att förena mina kamper.

Som Anders Wallner, min nära gröna vän, säger på vägen från biografen när han försöker torka bådas våra tårar: ”Du Åsa, intersektionaliteten. Den är på riktigt. Den är det här.”

2014 jag älskade dig

21 december 2014

Det här är min årskrönika, hämtad från Instagram, för att det är så nära dagbok jag kommer nu för tiden. Historien skriver sig ändå så bra inuti, jag har så svårt för att glömma saker. År fogas till år och liv till liv.

 

jan

I januari var jag alldeles nybliven nykterist och valde att berätta det för alla som ville lyssna.

 

feb

I februari slutade jag skriva i Norrbottens-Kuriren. Den infekterade debatten som följde var stökig och svår, för att det blev en diskussion som kom att handla om mig som person. Det gjorde ont men det kunde jag inte visa utåt.

 

mars

I mars tillbringade jag tio dagar hos min bonusfamilj i min tredje hemstad.

 

april

I april blev jag porträtterad av Erling Johansson. En av mitt livs konstigaste nätter.

 

maj

I maj var det näringslivsgala i Luleå. Jag förlorade utmärkelsen “folkets förebild” med 0,2 procent av rösterna mot basketstjärnan Anna Barthold. Det var en ren ära, särskilt i så fin frisyr.

 

juni

I juni firade jag midsommar i Nice, med några av de finaste människorna som finns. Sebastian blev en vän för livet.

 

juli

I juli åkte jag på minisemester med Anders. Vi lyckades inte rädda fågelungen som vettskrämd hoppade på ett brutet ben längs Mariefreds kullerstensgator. Vi försökte ringa hela Mälardalens veterinärer men dom hade semester allihop.

 

aug

I augusti skrev jag under anställningspappren på Kommunal och sen drog jag.

 

sept

I september var det valspurt. Annelie och jag lärde känna varandra på resor till typ överallt.

 

okt

I oktober minns jag bara att jag köpte klänningar. Var nog rätt slut efter valet.

 

nov

I november flyttade jag äntligen in i Hornstull.

 

FullSizeRender (1)

I december hade jag inflyttningsfest för mina vänner. Om det är något som sammanfattar mitt 2014 är det alla nya relationer, som kommer att hålla länge länge. Ni vet vilka ni är och ni gör mig lycklig.

Porträtterad av Dagens Opinion

17 november 2014

image1

Här finns en fin text om mitt nya liv. Eller om hela mitt yrkesliv, rättare sagt.

Nytt jobb ny stad nytt liv

14 augusti 2014

Skärmavbild 2014-08-14 kl. 10.29.24

 

Tack den 6 augusti:

Skärmavbild 2014-08-14 kl. 10.30.06

 

Separationsångesten slår till den 13 augusti:

Skärmavbild 2014-08-14 kl. 10.31.42

KD, varför är jag olämplig som förälder?

7 juni 2014

10402399_10152516772323223_562738864930473072_n

Jag skulle vilja möta en kristdemokrat öga mot öga och diskutera varför jag är olämplig som förälder. Det är nämligen det KD hävdar när de försöker stoppa ensamstående kvinnors rätt att inseminera. Jag kommer inte att acceptera några argument som är principiella, som svepande handlar om hur en familj borde se ut. För KD vill stoppa just mig från att få barn och de bör kunna förklara varför om de vill inskränka just mina livsmöjligheter på det sättet. KD hävdar att en delad föräldraförsäkring är en inskränkning av familjens frihet. Well, vilken inskränkning av friheten är det inte då att försöka hindra mig från att över huvud taget bilda familj. KD borde ställas till svars för det. Varför är kvinnor som jag olämpliga som föräldrar?

Tobias Lundeqvist ser EU-valet genom Billie Holidays ögon

30 maj 2014
1187296_10151902543553223_1015985206_n

Det här är Tobias Lundeqvist, en av mina bästa vänner och en av personerna bakom Inte rasist men… Han skrev en text på Facebook som var så bra att jag bad att få publicera den på min blogg. Läs det här:

 

Fick frågan idag om vad som är min antirasistiska favvolåt. Jag svarade ärligt att jag faktiskt inte är så inne på den typ av politisk musik med ”stora budskap”. Tycker det kan bli lite väl we shall overcomeigt liksom. Jag gillar gubbar i cowboyhatt som sjunger om bilar och är kung på gitarr. Jag gillar när Bonnie sjunger smöriga låtar om medelålders kvinnor som längtar efter att få barn.

Men ok, sen slog det mig att jag tycker djävligt mycket om hela den afroamerikanska sfären av musik som jag undervisat ungdomar om i många år nu. Så klart. Och då har vi “strange fruit” av Billie Holiday. Den ruskigaste musik som gjorts. 1939 står hon i USA och sjunger om hur döda kroppar hänger från träden i södra USA. Under turneér i södern får hon gå in genom köket för att ta sig till scenen. Det är inte ok för henne att gå in genom huvudentrén. Hon lever ett oerhört hårt liv. Hon har brunt skinn. Detta präglar hela hennes tillvaro.

Vi lever nu inte i södra USA innan allmän rösträtt infördes. Vi lever istället i en tid och i ett land där diskriminering utifrån exempelvis färgen på din hud är olaglig. Men om någon säger till mig att “det här och det här möts jag av bara för att jag är jag”. Då är jag beredd att lyssna. Då är jag beredd att lära mig. Jag vill fundera på om jag själv bidrar till den utsattes dåliga situation. För det kan vara så att jag gör det. Även om jag inte menar något illa. Däremot är jag helt ointresserad av att lyssna på folk som säger “Europa tillhör mig, stoppa massinvandringen”. De har inget att lära mig. Jag önskar istället att jag hade fått undervisa dem i musikhistoria.

Detta var mitt utspel om EU-valet. Nu är jag jätteklar med den grejen.

Tobias Lundeqvist

Låt inte rasisterna förstöra Norrbotten

26 maj 2014

Sverigedemokraterna kommer aldrig att göra något gott för vårt län. De kommer att tvinga folk härifrån när allt vi behöver är att bli fler. De kommer att splittra oss när allt vi behöver är sammanhållning.

Det är dags för Norrbotten att göra upp med föreställningen att rasismen inte finns här. I söndagens EU-val röstade 8,1 procent av norrbottningarna på Sverigedemokraterna. Det är en ökning med 6,2 procent sedan valet 2009.

Fortfarande under riksgenomsnittet, visst. Men i åtta av länets kommuner ligger SD över resultatet i landet. I Boden och Haparanda är de näst största parti efter Socialdemokraterna. I Arjeplog får SD 12,7 procent – deras högsta siffra i länet.

Att bekämpa rasismen är en ödesfråga för Norrbotten. Det handlar inte bara om att marginalisera Sverigedemokraterna som politisk kraft. Utan även om att försvara alla de människor som SD och Europas övriga brunhöger hetsar mot.

Vi kommer aldrig att klara vårt läns tillväxt och välfärd om vi inte välkomnar och respekterar människor från hela världen. Många av Norrbottens kommuner ser sin befolkning minska. På samma gång försvagas framtidstron. Om den utvecklingen ska brytas räcker det inte med att fler stannar kvar. Då krävs även att fler flyttar hit. Och då måste vi så klart behandla inflyttarna som folk.

I spåren av Sverigedemokraternas framgångar i EU-valet höjs röster för att antirasister ska sluta protestera mot partiet, så dör det nog av sig självt. Jag kan inte tänka mig något värre än ett samhälle som möter rasister med tystnad när de hotar människovärdet och demokratin.

Dessutom talar valresultatet i Norrbotten mot en sådan strategi. I Luleå och Piteå – där den folkliga antirasismen gjort en riktig kraftsamling inför EU-valet – har Sverigedemokraterna sina lägsta siffror i länet. Det hjälper helt uppenbart att organisera sig och protestera mot rasismen.

Att SD har höga siffror i inlandskommuner som Arjeplog och Arvidsjaur tolkas nu som en missnöjesröstning. När Sverige slits isär och de regionala orättvisorna ökar sägs att människor i inlandskommuner röstar på Sverigedemokraterna som en markering mot etablissemanget.

Sanningen är att Sverigedemokraterna är de värsta översittarna av alla. De är inte “vanligt folk”. Tvärtom är partiets hela idé att sparka på redan utsatta människor. Till exempel Europas romer – som drabbas allra värst av diskriminering, fattigdom och arbetslöshet.

Sverigedemokraterna gömmer sin rasism bakom falskt tal om vanligt folk. SD vill inget hellre än att betraktas som antietablissemang. Låt dem inte lyckas med det. Sverigedemokraterna kommer aldrig att göra något gott för vårt län. De kommer att tvinga folk härifrån när allt vi behöver är att bli fler. De kommer att splittra oss när allt vi behöver är sammanhållning.

Norrbottens behov av en stark antirasistisk folkrörelse har aldrig varit större. Vi måste visa att vi är ett Norrbotten för alla – för att rädda oss själva och varandra.