Åsa Petersen

Mitt i Kommunalkrisen kokade Annelie soppa

18 maj 2016

11701145_10153519450493223_615282231589179654_n

Det är en vanlig fredag på jobbet. Annelie och jag har ätit lunch. Innan vi går tillbaka till kontoret måste vi hinna förbi Myrorna. Annelie ska köpa termosar och skedar så att det blir enklare att bjuda EU-migranterna i grannskapet på mat.

När det var som värst i Kommunalkrisen steg Annelie upp extra tidigt om morgnarna och kokade soppa till kvinnan som tiggde på hörnet. Själv hade jag ofta svårt att ens ta mig upp ur sängen, till ännu en arbetsdag i stormens öga.

Men Annelie. Hennes vardagskamp för varje människas anständighet och rätt bara intensifierades. Jag tänker att det var hennes sätt att överleva drevet, som den kämpe hon är. Det finns alltid någon som har det värre. Det gäller att tänka på den personen, och att dela med sig av det en har.

Det är livserfarenhet. Och så klart – en djup känsla för människovärde och jämlikhet. Annelie ”ser sig själv i andra”, som idéhistorikern Sven-Eric Liedman så vackert beskriver solidaritet.

Som Annelies talskrivare har jag fått ta del av allt som pågår i hennes huvud. Och det, kan jag tala om, är inte lite. Associationerna går fort och är vida. Under ett och samma korta samtal kan hon hinna med att knyta samman avtalsrörelsen med flyktingarnas kris och fackliga organiseringsmetoder.

För att sedan övergå till att fundera på hur hon ska få en EU-migrant, som behöver en varm soppa i regnet, att förstå att hon måste lämna igen termosen och skeden så att Annelie kan komma med mat nästa dag också. (Det visade sig senare att översättningen mellan svenska och rumänska inte är svår alls, det gäller bara att peka och le.)

När jag kom till Kommunal hade jag ingen erfarenhet av fackligt arbete. Jag hade skrivit många ledare och krönikor om jämställda löner, men jag förstod inte den svenska modellen på djupet. Kommunal har fått mig förälskad i fackföreningsrörelsen – dess förmåga att påverka människors vardag och liv på riktigt.

Annelie har en stor del i det. Hon visade mig att fackligt arbete inte bara handlar om att förbättra löner och arbetsvillkor. Det är en livshållning. En övertygelse om att solidaritet och sammanhållning – att gadda ihop sig, med Annelies ord – är sättet att förändra världen.

Jag är henne evigt tacksam för det. Och jag älskar hennes soppor – som även jag får smaka när hon märker att jag behöver något värmande.

Nytt jobb

9 maj 2016

13139125_10154227049503223_4288751912125143077_n

Den här våren har jag varit med om mitt yrkeslivs värsta och bästa. Först Aftonbladets granskning av Kommunal och jobbet med att storstäda förbundet. Sedan det historiska SKL-avtalet, med kraftigt höjda löner för 130 000 undersköterskor varav 90 procent är kvinnor. Jag har aldrig varit med om maken till känslomässig berg och dal-bana.

Det är dags för en nystart. I juni blir jag talskrivare åt IF Metalls ledning. Jag har lärt mig så mycket på Kommunal, av välfärdsarbetarna. Och jag har förälskat mig i den svenska modellen. Det ska bli så spännande att gå vidare till IF Metall och det fackliga arbetet inom industrin.

2015 – höga berg och djupa dalar

20 december 2015

Det här är min årskrönika. En bild för varje månad, jag har valt helt godtyckligt.

 

Januari

Januari sätter nog tonen för hela mitt politiska år. Nån sverigedemokrat sa att tornedalingar, samer och judar inte är svenskar. Jag tog tornedalsskeden jag fick av mormor och morfar när jag fyllde ett (de gav mig tolv skedar sammanlagt, en om året) och lät en silversmed göra om den till en ring. För att markera. Att jag ställer inte upp på den här rasistiska skiten.

 

februari

Februari minns jag inte så mycket av, förutom jobb. Vi myntade ordet lönelåset på Kommunal. För att beskriva hur industrinormen gör det omöjligt för kvinnodominerade yrken att komma ikapp mansdominerade yrken lönemässigt – när alla ska ha samma löneökning i procent. Inför avtalsrörelsen 2016 känner vi ett starkt stöd från allmänheten, experter, arbetsgivare och andra fackföreningar för att undersköterskorna ska få en större löneökning än jämförbara mansdominerade yrken. Det är yrkesutbildningen och arbetets kvalifikationer som ska avgöra lönen, inte unkna myter om “manligt” och “kvinnligt”.

 

mars

I mars var vi i Nice och firade underbara Mió, 50 år. Det var en skimrande glimrande vacker festkväll. Det som hände på restaurangen Bel Oiel får nog stanna där, men jag höll i alla fall ett tal om hur Mió har gjort Luleå till en lättare stad att leva i. “I deserve this”, sa Mió när han tackade för festen. Att ta sig igenom livet är inte lätt men Mió har varit magisk ända till 50. Tack för alla normerna du bryter.

 

aprilJPG

I april hade jag den stora lyckan att få åka med Kommunal på studieresa till Los Angeles. Vi besökte välfärdsfacket SEIU. För att börja skapa någon sorts anständighet på arbetsmarknaden organiserar de USA:s snabbmatsarbetare, som kräver minst 15 dollar i timmen och rätten att bilda en fackförening. SEIU:s tanke är att steg för steg lyfta yrkesgrupp efter yrkesgrupp ur fattigdom, med hjälp av deras egen kraft. Efter studieresan stannade vi kvar några dagar för att uppleva Los Angeles. Något för ytlig miljö för mig, ska erkännas. Dessutom krocken mellan fackföreningskämparnas fattigdom och Hollywoods rikedom, klassklyftorna slog ner som en bomb i skallen. Men att cykla längs Venice Beach var vackert.

 

maj

Första maj. Lugnt min coolaste kväll 2015. Annelie och jag var inbjudna att vara DJ:s på första maj-festen på Färgfabriken. Jag var så himla nervös att ingen skulle dansa, det har jag aldrig erkänt för nån. Men det blev succé! Det visade sig att Annelies låtval – som Janis Joplin och Siv Malmkvist – passade utmärkt med mina Icona Pop och Kim Wilde. Vi spelade nästan bara brudar så klart. Det hade ingenting med kön utan bara kompetens att göra.

 

juni

I juni firade jag midsommar i Köpenhamn, med Ana och hennes vänner. Här är vi på någon liten bakgata (fråga mig inte var) och äter koreanska magiska baguetter. Över huvud taget gick den resan till så att jag inte hade en aning om var vi befann oss. Vi gick bara runt och njöt. Ser ni förresten hur fotogenique Ana är? Jag har tagit många fina bilder på henne i år.

 

juli

I juli åkte Ellinor och jag till Herräng, hon har ett underbart litet lantställe där. Jag vet att det heter stuga om en är norrbottning men jag kan inte skriva det, för det var ingen stuga, det var en liten lägenhet i ett litet flerbostadshus. Första natten badade vi från klippor och drack champagne. Sedan lugnade vi ner oss och började prata och promenera. Det var som ett andningshål mitt i allt.

 

8B138843-46A6-40D6-AFE7-F8026D128762

I augusti ramlade min mormor Irma i stugan. Hon föll så illa att hon fick en spricka i lårbenshalsen. Men mormor, vilken kämpe! Nu efter bara några månader är hon återställd och inte behöver hon nån hemtjänst heller. Mormor har alltid betytt så mycket för mig. Hon talade tidigt om att det viktigaste för en kvinna, det är att försörja sig själv och inte bli ekonomiskt beroende av en man. Men att våga älska, det är ju viktigt ändå. Här väntar mormor på operation och vi har picknick på Ortopeden på Sunderby Sjukhus.

 

september

September var en lycklig månad. Jag promenerade runt Stockholm, i skarven mellan sommar och höst, med så mycket fina känslor överallt.

 

oktober

I oktober åkte jag till Paris med Lisa, Sebastian och Mió. Bara två veckor innan de fruktansvärda terrordåden gick vi runt där och kände oss säkrast i världen. Jag hade aldrig varit i Paris innan men mitt resesällskap kan staden utan och innan, man kan säga att Paris är Miós stad i världen. Det allra bästa var en kväll på restaurangen Blanc Bec. Det var som att komma hem till ägarnas vardagsrum och vi åt och drack så himla, himla gott. Alla som kommer till Paris måste gå dit.

 

november

I november hade jag enorm hjärtesorg, det har jag fortfarande. Över den rödgröna regeringens omsvängning i flyktingpolitiken. Från septembers “Vi bygger inga murar” till novembers “Nu stänger vi gränsen” var det enda som krävdes en flyktingström. Alltså oerhört många människor som just nu flyr för sina liv, som behöver vår hjälp. Jag kan inte förstå att solidariteten är så skör, att den fick försvinna. Jag kan inte gå med på det. Jag sörjer politiken och värderingarna. Vad är vi för sorts land?

 

december

I december fyllde jag år. Och fick göra det i New York, min stad i världen. Här en skymningspromenad längs West Broadway. “Nackdelen med att vara född i New York, är att man inte har ett New York att rymma iväg till.” Det skrev Amor Towles i sin roman Artighetsreglerna, som kom 2012 men utspelar sig på Lower East Side 1938. Jag brukar tänka på det när jag kommer hit.

Likheterna mellan 1995 och 2015 är slående. Då budgetsaneringen. Nu flyktingstoppet.

13 december 2015

På första maj 1995 bar jag ett helt oförsvarbart plakat. Det stod “110 procent i a-kassa”. En journalist i Luleå frågade mig vad som menades och jag svarade nåt i stil med att “alla måste dra sitt strå till stacken, man kan inte bara kräva och kräva”. HERREGUD vad jag skäms för det idag. Jag var 18 år gammal och visste inte ett skvatt om att vara arbetslös och leva på den ekonomiska marginalen. Jag ville bara försvara S-regeringens budgetsanering.

Jag tänker att det finns likheter mellan 1995 och 2015. 1994 hade socialdemokratin vunnit valet på att lova att investera Sverige ur krisen. Det var bara så hjulen kunde börja snurra igen, sa vi hela valrörelsen. Men snart kom krispaketen, med besparingar enligt osthyvelsprincipen. Alla skulle dra sitt strå till stacken och värst drabbades det fattiga av nedskärningarna i socialförsäkringarna. Det sades att krispolitiken var tillfällig, men än idag har Sverige inte hämtat sig från de ekonomiska klyftor mellan människor som blev resultatet.

I valrörelsen 2014 lovade de rödgröna att stå upp för en generös flyktingpolitik. 2015 genomför de ID-tvång och tillfälliga uppehållstillstånd, med det uttalade målet att flyktingar ska sluta att söka sig till Sverige. Det sägs att det är tillfälliga åtgärder för att lösa en kris, men jag befarar att krispolitiken 2015 blir lika permanent som 1995. Och får lika långtgående konsekvenser.

Det hänger på alla oss som tror på öppna gränser, internationell solidaritet och människovärde att se till att så inte blir fallet. Jag lovar att aldrig mer skriva plakat som driver med människor i nöd.

—–

Ps. Klas Eklund, seniorekonom på SEB, gör en relevant invändning på Fackebook: “Vet inte om jag tycker liknelsen med 1994 är så bra. Mitt i slutskedet av valrörelsen 1994 lade den blivande finansministern Göran Persson fram ett valmanifest som innebar åtstramningar på över 60 miljarder, både skattehöjningar och utgiftsnedskärningar. Ingen kan ha svävat i ovisshet att det skulle bli bistra tider även med en S-regering.”

ID-tvång är inte “nödvändigt”. Det är ett svek.

9 december 2015

Regeringen inför ID-tvång på tåg, bussar och färjor över den svenska gränsen. Det är inte samma sak som ID-kontroller. ID-tvång innebär att den som inte har ett giltigt ID att visa upp inte får komma in i Sverige. Det är en enorm inskränkning av asylrätten. Den svenska rörelsefriheten kringskärs radikalt. Vi blir ett stängt land.

I Aftonbladet säger migrationsminister Morgan Johansson: “Men det ska hela tiden vägas mot alternativet. Vad händer om vi får ännu större problem är vi har haft under hösten?” Med “problem” menar han att människor flyr från krig och förtryck och söker en fristad i Sverige.

Jag kan inte förstå att regeringens svar på det är stängda gränser. Jag skäms. Jag är rädd. Och jag undrar vad som är nästa steg? Det är bara ett år sedan valet, men de politiker jag röstade på har i praktisk politik övergett sina påstådda allra mest grundläggande värderingar.

Det är inte “nödvändigt” som de säger. Det är ett svek.

PS. Det är en stor sak för mig att kritisera regeringen så här hårt, om jag talade istället för skrev skulle ni höra hur jag darrade på rösten. Mitt hjärta är ju rödgrönt. Men jag tror att det här är en tid som blir ännu farligare om vi inte alla säger vad vi tycker.

Jag vaknar varje morgon och försöker värja mig från politisk apati

28 november 2015

Så här är det. Jag vaknar varje morgon och det första jag gör är att försöka värja mig från politisk apati. Oavsett grader i helvetet om man jämför med andra länder: Sedan den rödgröna regeringen snörpte åt flyktingpolitiken vet jag inte vad jag ska tro på längre.

Vi är många som har ropat om normaliseringen hur länge som helst. När den väl kommer – anpassningen efter det allra värsta – är den större och går snabbare än jag någonsin kunde drömma om. Om det här kunde ske nu, att flyktingbarn inte får återförenas med sina föräldrar i Sverige trots att fler flyktingbarn än någonsin behöver vårt skydd, vad kan då ske nästa gång? Har vårt samhälle egentligen några solidaritetsmekanismer?

Jag känner mest sorg men också ilska. Jag vet inte vad jag ska tro på längre. Jag orkar inte se kampanjerna mot SD när det är deras politik som realiseras – om än inte av deras rasistiska anledningar. Jag vet inte vad den svenska välfärden tjänar till om vi inte är beredda att dela den med andra.

Det enda jag vet är att jag inte får ge upp. Jag måste fortsätta kämpa för rättvisa och internationell solidaritet. Gemensamma starka skyddsnät, vettiga löner och arbetsvillkor, allt som signalerar att människor trots allt är lika mycket värda. Det är en ynnest för mig att få jobba på facket Kommunal just nu, som organiserar Sveriges välfärdsarbetare. De bär välfärden på sina axlar, och många av dem har kommit till Sverige på flykt från andra länder.

Jag vet även att jag måste fortsätta läsa. Alla starka orädda röster som just nu kompromisslöst sätter ord på eländet och tänder hoppet. Som Kristian Lundberg: “Det goda är möjligt, det andra är ett val.” Eller Somar Al Naher: “Det är inte ‘europeiska’ eller ‘västerländska’ värden människor kämpar för. Det är universella värden vi delar gemensamt.”

Jag önskar jag hade en gud att luta mig mot. Jag har inte det. Men jag har människovärdet, det är vad jag tror på. Det tröstar mig nu.

Filmen Pride gör mig hel

6 januari 2015

MV5BMTU2OTcyOTE3MF5BMl5BanBnXkFtZTgwNTg5Mjc1MjE@._V1_SX214_AL_

Jag ska inte underdriva. Vid 38 års ålder och efter 20 års parallellt engagemang i arbetarrörelsen och hbtq-rörelsen känner jag mig hel. För ikväll såg jag Pride – filmen om flatorna och bögarna i London som 1984 bestämde sig för att börja samla in pengarna till strejkande gruvarbetare i Wales.

Hela historien är sann. Mark Ashton, ung gayaktivist och kommunist, märker att polistrakasserierna av gayklubbarna upphör och drar slutsatsen att polisen har fullt upp med att trakassera strejkande gruvarbetare istället.

”Thatcher, kvällspressen och polisen är emot dem. Känns det igen?” frågar han retoriskt sina queers och lyckas mobilisera kring den första insamlingshinken.

På plats i ett av Wales’ gruvsamhällen möter Mark gruvarbetarföreträdaren Dai, som djupt i sitt hjärta fattar direkt: ”Att stödja varandra, oavsett vem man är och var man kommer från, det borde arbetarrörelsen handla om.”

De har de inte lätt så klart. Homofobin frodas i små gruvsamhällen som många queers har flytt hals över huvud. Nu ska de plötsligt fatta varandras händer, förenade i samma kamp. Eller snarare i kamp för varandra. I denna heta strid visar sig kvinnorna vara de verkliga ledarna. Ofta marginaliserade – både i gayrörelsen och i hemmafrukulturen – ser de en väg till frigörelse i gruvkampen.

Så, vad har nu detta med mig att göra? Hur kan jag bli hel av att se en del av gruvstrejkens Storbritannien som jag före ikväll inte visste om?

Så här är det. När jag var 16 år skrev jag min första SSU-motion om homoadoptioner. Det var otroligt KONSTIGT. Jag var inte gay och jag visste inte var mitt engagemang kom ifrån. Jag visste inte ens att det fanns prideparader. Hallå, jag bodde i Luleå, där hade vi inga såna på den tiden.

Men mellan heterosexuella och homosexuella hade jag identifierat en orättvisa, ett förtryck, som jag bara inte kunde leva med. Orden intersektionalitet och normkritik fanns inte på den tiden, allra minst i SSU Norrbotten. Det jag hade var min känsla och de argument jag kunde skrapa ihop genom att läsa dagstidningarnas knapphändiga texter. De som nådde mig i mitt flickrum.

Sedan dess har jag varit hbtq-aktivist med ursprung i socialdemokratin. Och det har varit snårigt. Jag har fan aldrig känt mig hemma någonstans. Jag har fan klagat på alla och många har klagat på mig. Klassanalysen och normkritiken skaver mot varandra. I kläm hamnar vi som väljer båda. Klassanalysen blir för grund och normkritiken blir för ytlig. För att kunna kombinera dem gäller det att vara arg på nästan allt – hela tiden.

Men, nu vet jag, det låter sig göras. Det gjordes i Storbritannien 1984 av kampanjen ”Gays and Lesbians Support the Minors” – eller ”Pits and Perverts” som den senare kom att kalla sig. Gruvarbetarna svarade redan i Londons Prideparad samma år. Då gick gruvarbetarfacken längst fram, som en solidaritetshandling med flatorna och bögarna. Snart skrev engelska Labour in hbtq-rättigheter i sitt partiprogram.

Upphovsmannen till hela den osannolika vänskapen, Mark Ashton, dog i aids blott 26 år gammal. Men innan dess hade han gjort mer för arbetarrörelsen än många fackpampar kommer att göra under hela sin livstid. Gav arbetarrörelsen liv och kamp, systrar och bröder, i en hbtq-rörelse som av många ses som dess antites.

Nu är det 2015, 30 år senare. Och Financial Times ger filmen Pride betyget 1 av 5: ”A parade of tricks, tropes and tritenesses, designed to keep its balance for two hours atop a political correctness unicycle.”

Inget stör reaktionära krafter som klassanalys och normkritik i förening. När varken kollektivet eller individerna låter sig trampas på. Så kampen, den går vidare. Med den avgörande skillnaden för mig personligen att jag äntligen vet var jag kommer från och att det faktiskt funkar att förena mina kamper.

Som Anders Wallner, min nära gröna vän, säger på vägen från biografen när han försöker torka bådas våra tårar: ”Du Åsa, intersektionaliteten. Den är på riktigt. Den är det här.”

2014 jag älskade dig

21 december 2014

Det här är min årskrönika, hämtad från Instagram, för att det är så nära dagbok jag kommer nu för tiden. Historien skriver sig ändå så bra inuti, jag har så svårt för att glömma saker. År fogas till år och liv till liv.

 

jan

I januari var jag alldeles nybliven nykterist och valde att berätta det för alla som ville lyssna.

 

feb

I februari slutade jag skriva i Norrbottens-Kuriren. Den infekterade debatten som följde var stökig och svår, för att det blev en diskussion som kom att handla om mig som person. Det gjorde ont men det kunde jag inte visa utåt.

 

mars

I mars tillbringade jag tio dagar hos min bonusfamilj i min tredje hemstad.

 

april

I april blev jag porträtterad av Erling Johansson. En av mitt livs konstigaste nätter.

 

maj

I maj var det näringslivsgala i Luleå. Jag förlorade utmärkelsen “folkets förebild” med 0,2 procent av rösterna mot basketstjärnan Anna Barthold. Det var en ren ära, särskilt i så fin frisyr.

 

juni

I juni firade jag midsommar i Nice, med några av de finaste människorna som finns. Sebastian blev en vän för livet.

 

juli

I juli åkte jag på minisemester med Anders. Vi lyckades inte rädda fågelungen som vettskrämd hoppade på ett brutet ben längs Mariefreds kullerstensgator. Vi försökte ringa hela Mälardalens veterinärer men dom hade semester allihop.

 

aug

I augusti skrev jag under anställningspappren på Kommunal och sen drog jag.

 

sept

I september var det valspurt. Annelie och jag lärde känna varandra på resor till typ överallt.

 

okt

I oktober minns jag bara att jag köpte klänningar. Var nog rätt slut efter valet.

 

nov

I november flyttade jag äntligen in i Hornstull.

 

FullSizeRender (1)

I december hade jag inflyttningsfest för mina vänner. Om det är något som sammanfattar mitt 2014 är det alla nya relationer, som kommer att hålla länge länge. Ni vet vilka ni är och ni gör mig lycklig.

Porträtterad av Dagens Opinion

17 november 2014

image1

Här finns en fin text om mitt nya liv. Eller om hela mitt yrkesliv, rättare sagt.

Nytt jobb ny stad nytt liv

14 augusti 2014

Skärmavbild 2014-08-14 kl. 10.29.24

 

Tack den 6 augusti:

Skärmavbild 2014-08-14 kl. 10.30.06

 

Separationsångesten slår till den 13 augusti:

Skärmavbild 2014-08-14 kl. 10.31.42