Ingen, inte ens allianspartierna själva, kan ha missat att verkligheten har blivit regeringssamarbetets främsta fiende. De svenska inkomstklyftorna växer snabbast i OECD, men det enda statsministern Fredrik Reinfeldt hoppas på är att sänka skatterna ännu mer. Medan socialförsäkringsminister Ulf Kristersson tycker att utbrända ska spotta i nävarna och gå till jobbet. Moderaterna dominerar alliansen och målar den mörkblå medan regeringspolitiken får allt mindre förankring i människors vardag.

För drygt tio år sedan var Folkpartiet borgerlighetens värsting när det gällde människosynen, endast i konkurrens med de heteronormativa Kristdemokraterna.

I valrörelsen 2002 framställde Folkpartiet invandringen som ett problem – under den lömska devisen ”Att ställa krav är att bry sig”. Det mest kända vi och dom-förslaget från Folkpartiet är språktest för medborgarskap. Folkpartiet flirtade med främlingsfientliga krafter för att röstmaximera.

På senare tid har Moderaterna övertagit denna tvivelaktiga roll i alliansen. Inte minst genom migrationsminister Tobias Billströms djupt provocerande uttalanden. Flyktingar är volymer, papperslösa tar sina barn som gisslan och flyktinggömmare är minsann inga trevliga, blonda svenska damer.

I detta klimat, där Moderaterna blir alltmer reaktionära, händer det något med Folkpartiet. Den socialliberala ådran verkar stärkas.

Jämställdhetsminister Maria Arnholm – som kallar sig feminist till skillnad från sin företrädare Nyamko Sabuni – möter Jimmie Åkesson i Agenda och gör rent hus med Sverigedemokraternas könsrollskonservatism. De klassiska socialliberalerna Birgitta Ohlsson och Erik Ullenhag framstår tillsammans med Arnholm som självklara folkpartistiska framtidsnamn.

Även partiledaren Jan Björklund börjar visa socialliberala tendenser – sin hopplöst reaktionära skolpolitik till trots. Kanske känner han, på sin väg ut, vartåt det barkar?

I Agendas partiledardebatt var Jan Björklund den som först sa ifrån mot Jimmie Åkessons främlingsfientliga verklighetsbeskrivning: ”Jag tycker det här blir för problemorienterat.” I samma debatt passade Björklund på att göra en inlindad invit till Socialdemokraterna. ”I verkligheten närmar vi oss varandra”, sa han om partiernas inställning till privata alternativ.

Inför valet 2014 är blockpolitiken osäkrad. Socialdemokraterna utesluter inte mitten för att finna sin nödvändiga samverkan, samtidigt som Moderaterna marginaliserar sig allt längre högerut. Om då Folkpartiet söker sig bort från kravliberalismen och tillbaka till sitt socialliberala arv kan det innebära slutet för regeringsalliansen. Och ett nytt hopp om humanismen i svensk politik.

Temperaturen ökar dubbelt så snabbt i Arktis som på resten av jorden. Om uppvärmningen fortsätter i samma takt som nu kommer Arktis att vara isfritt på somrarna om 30-40 år. Sedan slutet av 1970-talet har över tre miljoner kvadratkilometer is försvunnit, motsvarande sju gånger Sveriges yta.

Djurlivet på Arktis är naturligtvis hårt pressat. Isbjörnen, vikaren och grönlandssälen hotas. Den omfattande försurningen gör dessutom att många små havslevande organismer som kräver kalk för sin utveckling kommer att slås ut, med oanade effekter på ekosystemen, uppger Världsnaturfonden.

De smältande isarna väcker dock hopp för oljeindustrin. Ungefär en fjärdedel av jordens oupptäckta olje- och gasresurser sägs finnas under Arktis. Oljan blir lättare att komma åt när isen inte längre är i vägen. Det finns alltså hur mycket oljepengar som helst att borra upp!

Problemet är bara att oljeutvinningen i Arktis kan leda till naturkatastrofer. Saneringen efter utsläpp är oerhört komplicerad på grund av kylan.

En undersökning från Greenpeace visar att 83 procent av svenskarna vill verka mot att borra efter olja i Arktis. Sverige har varit ordförande i Arktiska rådet de senaste två åren, men utan att ifrågasätta oljeborrningen.

Regeringen förklarar det med att rådet är en konsensusorganisation. Av de åtta medlemsländerna är det bara Sverige och Finland som inte utvinner olja eller undersöker möjligheterna att göra det.

Greenpeace kallar det “på gränsen till oseriöst” att Arktiska rådet inte diskuterar klimatförändringar, koldioxidutsläpp och att oljeborrningar kan vara för riskabla för att över huvud taget genomföras.

Miljörörelsen kritiserar även den plan för att hantera oljeolyckor som Arktiska rådet enades om i Kiruna.

- Planen lider av en total avsaknad av konkreta åtgärder för att förebygga en oljeolycka, säger Therese Jacobsson, Arktisexpert och ekotoxikolog på Greenpeace, till Norrbottens-Kuriren.

Inför Kirunamötet krävde ett 20-tal organisationer för urbefolkningar i Arktis ett förbud mot oljeborrningar i havet. De krävde även ett uppehåll för oljeborrningen på land.

Uttalandet kom från ett förmöte där urbefolkningar vittnade om hur industrin expanderar på naturens bekostnad. Hur den ryska oljeindustrin läcker en halv miljon ton olja varje år, rakt ut i ryska floder och vidare ut i norra Ishavet. Hur Statoil investerar i oljesand i Kanada, som orsakar stora koldioxidutsläpp. Och hur samernas näringar trängs undan av gruvindustrin.

- Missförstå mig inte, vi är inte emot utveckling, men det måste ske på ett hållbart vis, sade Rosemarie Kuptana, inuit från Kanada, till Radio Norrbotten.

Om någon förut har tvivlat på de norra regionernas betydelse för utvecklingen i världen, är det omöjligt att göra det nu. I Arktis kolliderar intressen för överlevnad. Miljön mot marknaden. Behovet att rädda klimatet mot viljan att utvinna olja. Storindustrins expansion mot urfolkens historiska näringar.

Makthavarna vill gärna göra intressekonflikten runt oljeborrningen till en fråga för FN, inte för Arktiska rådet. Men överlevnadsfrågorna går inte att gömma undan. Vår framtid hänger på förmågan att göra avvägningen mellan miljön och marknaden.

På tv-nyheterna ser vi hur isbjörnar försöker ta sig fram genom att hoppa mellan isflak. Långt över hälften av isbjörnsstammen beräknas försvinna i klimatförändringarnas spår. Det händer nu, det är tydligt, det går inte att blunda för.

Och det utspelar sig i Norrbottens närhet.

”I stället för att åka tillbaka och dö väljer jag att dö här”, sa en av afghanerna i Boden till Norrbottens-Kuriren innan han fick munnen igentejpad och inledde sin hungerstrejk.

Samhället har stått handfallet. Migrationsverket har förklarat asylsystemet, som bygger på individuella prövningar och överklaganden i domstol. Frivilliga har försökt rädda livet på de hungerstrejkande genom att förmå dem att söka andra vägar. Ambulanser har gått i skytteltrafik och poliser har sänts att medla. Samtidigt har regeringen försökt undvika inblandning. Ministrar får ju, troligtvis till sin stora lättnad, inte uttala sig om enskilda fall.

Många gör det enkelt för sig och säger att regler är till för att följas: ”Man ska naturligtvis inte kunna hungerstrejka sig till uppehållstillstånd i Sverige, då brakar ju hela asylsystemet samman.”

Andra blir villrådiga och försöker att blunda. Det är ju djupt obehagligt när människor är så desperata att leva att de är beredda att svälta sig till döds. När förföljelsen och förtrycket i Afghanistan inte längre bara pågår långt där borta, utan får direkta konsekvenser mitt ibland oss. Här i trygga Sverige.

Norrländska Socialdemokraten har gått igenom åtta beslut från Migrationsdomstolen som gäller hungerstrejkande i Boden. Domstolen tror på flera av deras berättelser. Men skyddsskälen bedöms inte vara tillräckliga. Tre av dem anses kunna fly inom Afghanistan, till exempel till Kabul eller Mazar-e-Sharif.

Migrationsverket brukar försvara avvisningar till Afghanistan med att 75 procent ändå får stanna. Men Anders Fänge, mångårig platschef för Svenska Afghanistankommittén och en av Sveriges främsta experter på landet, är kritisk.

”Jag tycker att man ska titta närmare på om man över huvud taget kan skicka tillbaka människor till Afghanistan. I synnerhet eftersom så gott som alla oberoende bedömare förutser en osäker framtid med allt värre våldsamheter och en allvarligare krigssituation”, säger han till NSD.

Flyktingarnas hungerstrejk är ett wake up-call för den svenska flyktingpolitiken, inte bara när det gäller Afghanistan. Den svenska debatten om flyktingfrågor tenderar att avhumaniseras. Vi har en migrationsminister som talar om flyktingar som ”volymer”. Människor som flyr till Sverige behandlas allt oftare som blott pinnar i en statistik.

Men det är människor det handlar om – människor som så gärna vill överleva att de riskerar att dö i flykten. Precis så svår kommer flyktingfrågan alltid att vara. Därför måste flyktingpolitiken alltid vara generös. Den är på liv och död.

Detta konstverk hänger just nu i Konsthallen i Luleå.
I lördags var det vernissage för utställningen Tick Tock. På fasaden till Kulturens Hus stod det “MAMMA KOMMER HEM”. Hela konsthallen var smockad med folk när Karin Mamma Andersson berättade om sitt förhållande till Luleå.

Det var här hon växte upp, efter födseln 1962. Vägen in
i konsten gick via söndagarnas barnaktiviteter på det gamla Stadsbiblioteket, som fortfarande har en särskild plats
i hennes hjärta. Konstfilmerna på Bio Kontrast, som hon egentligen var för ung för, ledde vägen mot filmen. Men det var i måleriet hon blev kvar. Någon har sagt att det är som att se på film, att se hennes konstverk.

Karin Mamma Andersson är en världskonstnär. Hennes konst har sålts för miljonbelopp. Hon har belönats med Carnegie Art Award och representeras av gallerier i Stockholm, London och New York. Där finns två av hennes verk på MoMA, Museum of Modern Art. Det är tredje gången Karin Mamma Andersson ställer ut i Luleå.

- Man känner verkligen att man är ett älskat barn när man blir tillfrågad igen och igen, säger hon till Nordnytt.

I utställningskatalogen skriver Karin Mamma Andersson: “Att komma tillbaka till en plats man fostrats, utvecklats och levt på, en plats man sakta glidit ifrån, blir en resa i tiden, allt är förskjutet, har intagit en ny form, en ny stämning. Även Luleå blev våldtaget av svin, man förstörde hela innerstaden. Samtidigt är det mesta sig likt, spöklikt. Det blir kanske som att blanda målningar från olika berättelser, en ny träder fram men berättar likförbannat om livet vi lever.”

“Även Luleå blev våldtaget av svin”. Kan man verkligen komma hem och skriva så? Ja, det kan Karin Mamma Andersson. För hon är konstnär och att vara konstnär är att aldrig be om lov. Att göra skildringen av livet och världen överordnad allt. Att säga som det är, eller som det är för en själv, utan att ta hänsyn till reaktionerna.

Reaktioner blir det hur som helst, och tolkningar. Hur kan jag förresten veta att Karin Mamma Andersson vill säga något om könsmyter, överordning och underordning med Scener ur ett äktenskap? Det har jag läst in helt på egen hand.

Konsten gör ju att man upptäcker något i sig själv, oavsett om man är avsändare eller mottagare, som poeten och musikern Mattias Alkberg skriver i utställningskatalogen.

Det är svårt att bli profet i sin egen hemstad. Karin Mamma Andersson verkar ändå lyckas. Jag är glad att det är just hon som gör det. Hennes berättelse om Stadsbiblioteket och Bio Kontrast, hur de första kulturupplevelserna
i Luleå banade vägen ut på den internationella konstscenen, påminner om hur viktigt det är att bygga en stad med kultur.

Den politiska debatten kretsar alltför ofta kring de två storheterna privat näringsliv och offentlig välfärd, som anses förutsätta varandra och tillsammans skapa ett lyckligt samhälle. Men det behövs andra krafter, och den tredje kraften måste vara kulturen.

Kulturen kritiserar samhället. Den tillåter (eller tvingar) oss att reflektera över både stort och litet. Från diskbänken till klimathotet och tillbaka igen, rakt in
i människors hjärtan. Vi blir ilskna, hoppfulla, äcklade, förtjusta eller förvirrade.

Livet är inte så lätt jämt. Samhället, att leva tillsammans, kan vara ännu svårare. Då behövs konsten, som river plåstret av det komplicerade och låter det pulsera.

Sällan har jag känt så stort hopp om Luleå som i lördags, när hundratals Luleåbor kom till Konsthallen. För att Mamma kom hem och hade tavlorna med sig.

Socialdemokraternas Stefan Löfven röt ifrån: ”Bekymra dig du för din kant! Vi ska presentera vårt alternativ i god tid före valet.”

Statsministerns arrogans inför arbetslösheten får mig att häpna. Reinfeldts enda svar på jobbkrisen är att fortsätta sänka inkomstskatterna, vilket gav Miljöpartiets Gustav Fridolin öppet mål:

”Alliansregeringen har genomfört fyra jobbskatteavdrag men arbetslösheten är högre än när ni började. Ändå vill ni ha ett femte avdrag.”

Reinfeldts trötthet 2013 får mig att tänka på Göran Persson 2006, då Socialdemokraterna förlorade makten till alliansen. Det verkar som om Reinfeldt – liksom Persson sitt sista år – är nöjd med att bara regera. Reinfeldt vill uppenbarligen behålla regeringsmakten, men vad vill han göra med den?

Det framgick inte av kvällens partiledardebatt.

Jämställdhet var kvällens inledande fråga. Det är pinsamt för Sverige, som skryter med att vara ett av världens mest jämställda länder, att bara en av kvällens sju partiledare var kvinna. Stefan Löfven slog fast att Sverige har en könsmaktsordning och Fredrik Reinfeldt talade om glastaket för kvinnor, men radikalare än så blev det inte.

Centerpartiets Annie Lööf konstaterade att det minsann inte behövs kvotering i bolagsstyrelserna eller delad föräldraförsäkring. Kristdemokraternas Göran Hägglund hävdade att den viktigaste jämställdhetsfrågan är att sänka skatterna för låg- och medelinkomsttagare. Bara Miljöpartiet och Vänsterpartiet sa emot.

Med den nivån på jämställdhetsdebatten kommer Sverige att dras med könsorättvisor och könsdiskriminering forever.

SVT har uppenbara problem att frigöra sig från Sverigedemokraternas problemformulering när det kommer till invandring och integration. I förra partiledardebatten ställdes den provocerande frågan: ”Hur mycket invandring tål Sverige?”

Ikväll fick Jimmie Åkesson första ordet i integrationsdebatten, varvid de andra partiledarna länge förhöll sig till hans främlingsfientliga resonemang. Till slut bröt folkpartiets Jan Björklund in: ”Jag tycker det här blir för problemorienterat.”

Det är naturligtvis inte invandringen som är problemet, utan rasismen och segregationen. Som Gustav Fridolin sa: ”Jag är glad att leva i ett Sverige som människor vill flytta till – inte flyr ifrån.”

Lönerna höjs med 1700 kronor på tre år. Villkoren för visstidsanställda förbättras och de obetalda håltimmarna ska minimeras. Det är viktiga segrar för fackförbundet Kommunal, som uppenbarligen pressade arbetsgivarna i Sveriges Kommuner och Landsting med sitt strejkhot.

Kommunerna ville att föräldrarna skulle skicka med sina barn matsäck till skolan, varvid uppmaningen att anmäla kommunerna till Skolinspektionen spred sig som en löpeld i sociala medier. I skollagen står det ju att eleverna ska erbjudas näringsriktiga måltider.

- Det känns bra att vi slapp gå till strejk för det var ganska självklara saker vi krävde. Jag vill tacka alla medlemmar och medborgare för jättestort stöd, säger Sofia Eriksson, ordförande för Kommunal i Norrbotten, till Kuriren.

Omsorgen om barn och gamla är välfärdens kärna. Välfärdsarbetarna sliter hårt och får ofta höra hur viktiga de är för vårt land. Ändå har de lägre löner och sämre arbetsvillkor än de flesta andra.

Det har naturligtvis med kön att göra. Kvinnors arbete värderas fortfarande inte lika högt som mäns. Uråldriga föreställningar om att kvinnor inte jobbar “på riktigt” – och har en man som försörjer dem – lever kvar. Det gör att kvinnodominerade yrkesgrupper förväntas acceptera det mesta.

Obetalda håltimmar, eller delade turer som det också kallas, är ett exempel på det. Att jobba några timmar på morgonen och några på kvällen – utan att ha något val och utan att få betalt för håltimmarna mitt på dagen – är verklighet för många undersköterskor, vårdbiträden och personliga assistenter.

Även bussförare arbetar delade turer. Men det är ett mansdominerat yrke, så där är det vanligt med ekonomisk ersättning för håltimmarna. Många bussförare kan dessutom välja mellan att köra delade turer och att arbeta helg.

Norrbotten är värst i landet på delade turer, visar en undersökning från Kommunal som jag tidigare har skrivit om. 32 procent av de norrbottniska kommunalarna arbetar delade turer. Genomsnittet i Sverige är 24 procent bland kommunanställda och 22 procent bland privatanställda.

Äldreomsorgen i Norrbotten har en extrem situation. Där arbetar nästan 80 procent av Kommunals medlemmar delade turer. Att jämföra med Stockholm, där motsvarande siffra är drygt 25 procent.

Samma undersökning visar att bara 10 procent av de som arbetar delade turer är positivt inställda till det. Dagliga känslor av stress, trötthet och otillräcklighet är vanliga. Det är inte så konstigt. Forskningen har slagit fast att delade turer ofta innebär problem med att få ihop sociala relationer, familjeliv och barnpassning.

I Luleå har de delade turerna länge varit en het politiskt fråga. I slutskedet av valrörelsen 2010 var opinionen så stark att kommunalrådet Yvonne Stålnacke (S) tvingades lova att de ofrivilliga delade turerna skulle avskaffas.

- Vi har sagt att frågan ska lösas och att vi ska skjuta till pengar om det krävs, sa Stålnacke till Kuriren så sent som i december 2012.

Avtalet mellan SKL och Kommunal kommer som en viktig påminnelse. Nu är det upp till bevis, dags att gå från ord till handling. Naturligtvis kommer det att kosta att avskaffa de ofrivilliga delade turerna. Det är en prioritering som både politikerna och vi skattebetalare måste vara beredda att göra.

Det är inte rimligt att välfärdsarbetarna ska betala för kommunens service till medborgarna med sin egen hälsa.

Jag lyssnade inte förrän i morse, jag höll mig undan den låten några dagar. Det har sina anledningar. Min egen stamning lever jag med och i. Den kommer och går, pendlar mellan helt oskyldig och riktigt elak. Andras stamningar, verkliga eller låtsade, är jag mer ovan vid. Det räcker med att jag hör skuggan av en stamning hos en annan, kanske bara en hastig inandning eller ett snabbt utbytt ord, så känner jag stamningen i mig själv.

Alla år av känslor bortom normen. Från lärarinnan som spände stränga ögon i mig och sa: ”Nu, Åsa, ska du sluta stamma. Det är bara att du gör det.” Till de elaka killar längst bak i klassrummet som skrek rakt ut när jag tvingades läsa högt ur läroböckerna: ”Om du inte kan prata kan du lika gärna hålla käften!”

Jag har en uppväxt av undvikanden som sitter fast i kroppens minne. Min första reaktion när jag märker mig själv stamma är att fly, att försöka att inte göra det. Det är helt automatiserat och går på en bråkdels sekund. Muskler spänns till kramp, blicken stelnar och fastnar. Det väsentliga är inte längre vad jag säger utan hur jag säger det: Snälla, snälla, låt mig bara komma bort från det här. Så att ingen visar sitt förakt.

Som tur är, är det inte så ofta jag hör mig själv stamma längre. Med åren har stamningen som ångest sjunkit undan. Människor har visat för mig att en människa får stamma. Jag har tagit scener i besittning, med stamning och allt. Ingen enda har skrattat. Alla i publiken har lyssnat i respekt. Stamningen tar en allt mindre del av min självbild. Ibland är den så liten att jag inte ens märker den, fast den finns där.

När jag någon gång bemöts illa, möts av fördomar om stammare som sämre människor, rumlar känslorna i kroppen. Det är bara några månader sedan min pappa och jag lämnade ett kafé på Södermalm i vredesmod, när killen i kassan snäste av mitt sätt att beställa k-k-k-k-k-k-kaffet: ”VAD VILL DU HA EGENTLIGEN!?”

Skammen gick över i tårar som slutade i ilska: Behandla mig inte så här. Jag har redan haft min beskärda del. Du har ingen rätt att trampa på mig.

En av sakerna jag önskar av världen, är att ingen ska behöva skämmas över sig själv som jag gjorde när jag var liten. Det är därför jag har ägnat stora delar av mitt yrkesliv åt att skriva om människors rätt att vara sig själva. Min normkritik kommer ur en djupt personlig upplevelse av att bryta mot normen. Det är okej. Jag tror att det är så för många som kämpar. Att det stora börjar i det lilla, i något som för andra kan verka obetydligt.

Så kommer då Håkan Hellström, en lördagsmorgon i april, och sjunger ”Du kan gå din egen väg”. Hela låten stammar han:

Om jag k-k-kk-kkunde säga

Ord som egentligen är e-e-e-enkla

Att jag ä-älskar ditt skratt

Som kom-kom–kom-kommer så sällan

Ja-jag höll orden gömda

I åratal

Jag vet inte vilka erfarenheter Håkan Hellström har av stamning, hur han kom på idén att stamma fram en hel låt. Om han själv har stammat eller om han lever nära någon som stammar. Men han vet sannerligen hur man gör. Han stammar exakt så som stamningen känns i mig, även om min stamning kan låta annorlunda. Jag kan ha längre och tystare upphakningar, till exempel. Men han vet vilka ord som är svårast. Hårda konsonanter och stumma vokaler.

Jag lyssnar på en stammande Håkan Hellström och jag hör det som jag sedan läser i ett mejl från en vän: ”Det blir så fint och starkt, som ett extra instrument.”

Jag var tyst i så många år. Eller, inte helt tyst. Jag skrev ju massor och pratade en del. Men det var så mycket jag aldrig sa, av rädsla för att stamma. Jag höll orden gömda, i åratal.

Länge trodde jag till och med att mina kärleksförklaringar var mindre värda, för att jag stammade fram dem. Vem kan vilja höra ”Jag älskar dig” från någon som knappt kan säga orden? Som därför inte duger till som människa. Inte är värd att älska eller älskas av.

Jag vet att det kan låta absurt. Jag märker hur osannolik en sådan självbild är, nu när jag skriver ner den. Men det var vad fördomarna om stamning gjorde med mig. Så svårt var det för mig att bryta mot normen om flytande tal.

Jag vet inte riktigt hur jag ska sluta den här texten. Jag säger bara tack. Tack Håkan Hellström för att du sjunger mig verklig, så att jag känner mig mer på riktigt. Får mig att finnas till även i musiken.

- Istället för att åka tillbaka och dö väljer jag att dö här, sa Abdullah Khatibi till Norrbottens-Kuriren innan han fick munnen igentejpad och inledde sin hungerstrejk.

Att protestera med sitt eget liv som insats tyder på djup desperation. I afghanernas fall är desperationen inte ogrundad. De är en av Sveriges största flyktinggrupper. Afghanistan är allt annat än ett säkert land.

- 2012 var värsta året i Afghanistan med många civila döda. Regeringen kan inte garantera säkerheten. De har misslyckats i kampen mot terrorismen. Höjer du rösten blir du dödad, torterad eller fängslad, säger de hungerstrejkandes talesman Ahmad “Zaki” Aklil Khalil.

Att i den situationen få avslag på sin asylsansökan och riskera att skickas tillbaka är självklart oerhört traumatiskt.

Det gör ont att se människor hungerstrejka. Sluta dricka och äta för att så småningom falla in i medvetslöshet. Ambulanserna har gått i skytteltrafik i Boden de senaste dagarna. IOGT-NTO, Röda Korset och Afghanska föreningen gör vad de kan för att hjälpa de strejkande.
I går hölls en av flera manifestationer som stödjer flyktingarna.

För Sverige är afghanernas hungerstrejk en påminnelse om vad flyktingfrågan egentligen handlar om. Medan SVT låter partiledarna
debattera under rubriken “Hur mycket invandring tål Sverige?” kämpar människor som flytt hit för sina liv.

Det är enkelt att konstatera att Sverige “inte kan ta emot alla världens människor som behöver hjälp”
så länge man själv inte behöver fly från krig och förföljelse. Kan rösta och säga vad man tycker. Har mat och husrum, tillgång till vård och skola, inte behöver oroa sig för om barnen ska överleva dagen.

Den svenska flyktingdebatten måste alltid vara medveten om att Sverige är ett privilegierat land. Att det är därför flyende människor söker en fristad här. Även om Sverige inte kan öppna gränserna helt, så länge vi vill att alla som bor här ska omfattas av en anständig välfärd, måste flyktingpolitiken vara mycket generös. I alla fall om vi vill ta vårt ansvar i världen. Undvika att bli en instängt och inskränkt litet land.

Samhällsdebatten förs allt mer sällan ur det perspektivet. Människor som flyr hit misstänkliggörs allt oftare, till och med av ansvariga ministrar.

En av socialdemokratins mörkaste stunder var 2005, när deras migrationsminister Barbro Holmberg sa att det vore “en humanitär katastrof” om apatiska flyktingbarn fick amnesti. Vid den tiden smutskastades flyktingbarn som försjunkit i apati. De beskylldes för att simulera och deras föräldrar anklagades för att droga dem. Det fanns ingen grund för sådana påståenden.

Den nuvarande migrationsministern, Tobias Billström, tar misstänkliggörandet av flyktingar till nya höjder. Han har gjort gällande att papperslösa tar sina egna barn som gisslan. Och korsade definitivt gränsen till rasism när han sa att flyktinggömmare minsann inte är några “trevliga, blonda svenska damer”.

Människor förvandlas allt för ofta till pinnar i en statistik. När Billström kallar flyktingar för “volymer” blir det naturligtvis lättare att argumentera för en strängare flyktingpolitik. Den du avhumaniserar behöver du inte längre ta ansvar för.

Men människor är människor, oavsett var de kommer från. Vi längtar alla efter frihet. Vi skulle alla försöka fly från förföljelse och förtryck, om vi bara hade kraften.

Afghanernas hungerstrejk utanför Migrationsverket i Boden har inte först och främst med politik eller ens döden att göra. Utan med mänsklig längtan efter liv.