Tack Eskilstuna-Kuriren för att ni gett mig chansen att skriva på er fina ledarsida!

Sveriges representativa demokrati kräver folkvalda politiker. De måste kunna fullgöra sitt uppdrag – hävda sina åsikter och stå i offentlig kontakt med väljarna – utan att riskera att tystas av lika fega som anonyma hatare.

Kön är uppenbarligen viktigt för Isabella Löwengrip. Jag har inget emot det. Om Blondinbella behöver kategorierna kvinnor och män för att känna sig trygg och kunna orientera sig här i världen, så var så god.

Min bästa vän råkar höra ett samtal mellan två unga män på ett kafé. Den ena säger till den andra: “Kärringen har börjat jobba igen, hon har ju gjort allt hemma, det känns inte bra, nu måste jag börja bita ihop, jag har varit ett svin.”

Då var det apatiska flyktingbarn som misstänkliggjordes. Nu är det papperslösa föräldrar.

Formellt hålls Sverigedemokraterna utanför utformningen av den svenska invandrings- och flyktingpolitiken. Men migrationsministern Tobias Billström (M) har uppenbarligen låtit sig påverkas.

Torka aldrig tårar utan handskar berättar om hur hiv-positiva homosexuella män förtrycktes i 1980-talets Sverige, ända in i döden. 2012 sätts Karim Ssempijjas liv på spel av svenska myndigheter. Det är oacceptabelt och en skam för vårt land. När ska vi lära av vår historia?

Alla som klagar på den svenska millimeterrättvisan mellan könen borde läsa SCB:s statistik. Sverige är fortfarande det ojämställda land som de tydligen vill ha.

Det talas om att ta itu med “vardagsrasismen”. Problemet är långt djupare än så. Främlingsfientligheten har normaliserats så till den milda grad att det kontroversiella inte längre är rasismen i vår vardag, utan att någon dristar sig att kalla den vid sitt rätta namn.

Ord är makt, och språket kan förändra världen. Jag är inte rädd för hen. Men jag blir betänksam när folk försöker förbjuda ett ord som inte kränker någon, men som skulle betyda större frihet för många. Då protesterar varje cell i min språkälskande journalistkropp.