Åsa Petersen

Visar newsmill publicerade av Newsmill

Norrbottningarnas ilska mot gubbig bastukultur ger mig hopp

21 februari 2012
Publicerad av Newsmill

Igår tog Swedish Laplands vd, alltså Norrbottens turistchef, tillbaka sitt bastubrev. En efterlängtad genusdebatt i Sveriges nordligaste län gav äntligen resultat. Machokulturen hade fått sig en näsbränna. Hänger du inte med? Låt mig ge en kort resumé. I höst ska en ny landshövding utses efter Per-Ola Eriksson.…

Läs artikel ›

Juholt måste vårda Sahlins kamp mot rasismen

21 augusti 2011
Publicerad av Newsmill

En månad efter terrorn på Utöya har Norge nationell sorgedag. Fredrik Reinfeldt och kronprinsessan Victoria representerar Sverige på minnesceremonin i Oslo. Samtidigt håller Håkan Juholt sitt sommartal i Västertorp. Han berättar att han har pratat med Jens Stoltenberg flera gånger den här veckan. Juholt lovar…

Läs artikel ›

Att lära sig leva med sin stamning

7 mars 2011
Publicerad av Newsmill

En va-va-vanlig missuppfa-fa-fattning om st-st-stamning är att proble-le-lemet är enkla uppha-ha-hakningar i talet.

En annan fördom är att stammare är ängsliga, asociala och rentav dumma. Stamning som personlighetsförstärkande lyte, alltså.

En tredje myt är att människor som stammar kan sluta stamma, bara de bestämmer sig.

När jag gick i skolan och skulle läsa högt sa min fröken “Du kan tala utan att stamma. Det är bara att du gör det!”

När kung Georg IV stammar ryter hans far “Spit it out! Spit it out!” om ordet som fastnat.

Exakt då förvandlas stamningen till ett funktionshinder. När stammaren får klart för sig att upphakningarna är fel, rentav oacceptabla, växer de till hinder i livet. Då måste stamningen skylas över och gömmas undan.

Jag har använt många knep för att dölja min stamning. Jag har undvikit vissa ord, stavelser och situationer. Bara presenterat mig med förnamn, kommit för sent till möten som jag vet ska börja med en presentationsrunda, mejlat istället för att ringa.

Jag har talat på den allra sista gnuttan luft, med svag och ansträngd röst. Jag har gett mig själv en skjuts framåt i talet genom att röra på huvudet – ibland har det blivit som spasmer. Jag har kämpat som ett djur för att ta mig förbi stamningen till nästa passage flytande tal. Jag har spänt kroppen tills käkarna låst sig.

Detta är stamning för mig. Detta är det funktionshinder jag har kämpat med i många år. Några enkla upphakningar har det alltså inte varit fråga om. Om jag ba-ba-bara stammar på de-de-det här sä-sä-sättet är det en befrielse. Sådan stamning stör mig inte alls.

Jag gruvade mig för att se The King’s Speech. Jag var rädd att filmen skulle rida på myterna om stamning. Det gjorde den inte. För första gången får jag se en människa gestalta stamning exakt som den känns för mig.

När Colin Firth stirrar in i mikrofonen, spänner käkarna och inte får fram ett enda ord vet jag precis vad som händer med honom. Vilka muskler som krampar, vilka tankar som virvlar, hur skammen förlamar honom.

Det som slår mig när Georg IV stammar är hur lite som syns utanpå. Kungen är precis som jag expert på att gömma ångesten inuti kroppen.

Funktionshinder som präglar kommunikationen antas ofta kunna avgöra en människas hela personlighet. I stammarens fall blir fördomen att hon är ängslig och asocial, det är därför hon talar så osäkert.

I mitt fall stämmer det inte. Jag är social, känslomässig och verbal – ibland i överkant. Stamningen är bara en del av mig, som försvårar för mig i vissa situationer. Samma sak gäller för den som är blind, döv eller har dyslexi. Ett funktionshinder utgör aldrig en människa. Ett funktionshinder är bara en del av en människa.

The King’s Speech lyckas fånga det. Kung Georg IV är varken blyg, osäker, asocial eller ängslig. Han är tvärtom en rasande smart man med stark vilja och oslagbar timing i sin humor.

– Det gör inget om du tar pauser när du håller ditt tal. Pauser signalerar allvar, säger kungens självlärde talpedagog Lionel Logue.

– I sådana fall är jag Englands allvarligaste man, svarar Georg IV.

Sådan galghumor har jag behövt när stamningen har varit som svårast. Jag har även behövt mina närmastes kärlek för min stamning – som en självklar del av mig.

– Jag tänkte att du stammar så vackert så de kommer att lämna oss ifred, säger drottning Elizabeth till Georg IV när han är rädd för att blotta sig i offentligheten.

Hon smeker honom kärleksfullt över kinden.

Filmens upplösning är feelgood. Georg IV axlar slutligen manteln som kung och tvingas hålla det radiotal som ska gjuta mod och sammanhållning i Storbritannien inför kriget mot Hitlertyskland.

Georg IV håller talet, med stamning och allt. Talpedagogen Lionel är med i varje stavelse i den privata radiostudion. Han manar kungen framåt från mening till mening.

Det handlar inte om att bli botad – om att sluta stamma. Det handlar om att lära sig att leva med sin stamning, trots omgivningens fördomar och ens egna rädslor. Så att man vågar ta plats i världen trots att man stammar. Så att även den som stakar sig har rätt att tala högt och klart.

Det blir bättre med åren. Om man orkar utsätta sig för skrämmande situationer blir de mindre skrämmande för varje gång. Stamningen är fortfarande min ömma punkt, men den hindrar mig allt mindre i livet.

Jag har alltid älskat att skriva, kanske för att det skrivna ordet aldrig har hindrat mig som det talade. När jag var 19 år började jag skriva ledare i Piteå-Tidningen. Jag tänkte att “nu har jag det”. Nu har jag funnit ett sätt att säga min mening i samhällsdebatten utan att stamningen kan hindra mig.

Riktigt så enkelt blev det inte. Efter något år på Dala-Demokraten kom jag till Aftonbladet. Att vara ledarskribent blev mycket mer än att bara skriva. Det var ett ständigt prat. Jag skulle ha möten med kollegor och nattchefer om nästa dags ledarsida. Svara på telefonsamtal från arga och glada läsare. Bli uppringd av tv- och radiomänniskor som ville ha med mig i sina program, helst redan ikväll.

Oftast sa jag nej, oftast med en känsla av misslyckande. Det tog många år för mig att acceptera att jag inte kan slänga mig in i radiostudios eller ner i tv-soffor på samma sätt som andra samhällsdebattörer. För mig kräver offentliga framträdanden stor energi och noggranna förberedelser. Jag måste sålla noga bland mina erbjudanden. Jag måste våga utmana mig själv och min stamning, men inte tvinga mig till mer än jag klarar av.

Det är inte bara av ondo. Jag riskerar aldrig att bli ett utslitet debattansikte. När jag står på en scen eller gör en intervju kan man vara säker på att jag har något viktigt att säga. Att jag väljer att sätta mig i den situationen trots att jag innerst inne är rädd för att falla igenom och bli stum.

För några år sedan bestämde jag mig för att aldrig låta stamningen gå ut över kärleken. När min bästa vän gifter sig eller min pappa fyller 60 ska jag våga hålla talet som förklarar mina känslor.

Självklart är jag nervös som fanken innan. Stärker mig med ett glas champagne. Tummar på anteckningarna och undrar hur i hela friden det här ska gå. Ska nu 80 personer, varav 40 jag inte känner, höra mig stamma som besatt?

I nästa ögonblick står jag på scenen. Och märker att jag njuter av stunden. Inte för att jag slipper stamma. Utan för att jag har något viktigt på hjärtat och säger det. Med stamning eller utan.

Läs texten här ›

Så får du ett JA – jag har hela listan!

5 mars 2011
Publicerad av Newsmill

Två dåliga ursäkter dominerar när medier väljer män istället för kvinnor.“Det finns inga kvinnor” och “kvinnorna vill inte”. I ena fallet osynliggörs halva befolkningen. I andra fallet påstås halva befolkningen vara osäker och blyg. Ettårsjubilerande Rättviseförmedlingen har effektivt slagit hål på bortförklaringen “det finns inga…

Läs artikel ›