Åsa Petersen

Visar norrbottens-kuriren publicerade av Norrbottens-Kuriren

Rasism hör inte hemma på Jokkmokks marknad

7 februari 2014
Publicerad av Norrbottens-Kuriren

Det blir en vintermarknad i samhällsdebattens hetluft. En rad samiska konstnärer väljer att lämna Jokkmokk i helgen. I systrarna Viltoks skyltfönster står det att de ”inte står ut med hur Jokkmokks kommun behandlar samer i gruvfrågan i Kallak”. De skriver att de bojkottar vintermarknaden för sin egen och Sápmis skull.

Den norrbottniska gruvdebatten handlar till stor del om samernas rättigheter. Jåhkågasska och Sirges samebyar skulle inte klara en gruvetablering i Kallak, har företrädare för de svenska samerna konstaterat i Dagens Nyheter. I höstas slogs kåtor upp i Kungsträdgården i Stockholm. Ursprungsfolk och miljöaktivister samlades i huvudstaden för att kräva bättre balans mellan industri, människa och natur.

För Jokkmokks kommun borde de samiska konstnärernas marknadsbojkott stämma till eftertanke. Det är inte särskilt konsekvent av politiker att å ena sidan marknadsföra Jokkmokk med hjälp av samisk kultur – å andra sidan öppna famnen för gruvetableringar som ger blanka fasen i renskötselns behov.

Sverigedemokraterna ser uppenbarligen sprängstoff i samefrågorna. Partiledaren Jimmie Åkesson besöker vintermarknaden i morgon. Samtidigt meddelar SD att de vill att alla, inte bara samer, ska få bedriva renskötsel i Sverige. De ignorerar att koncessionssamebyar redan i dag gör det möjligt för andra än samer att vara renskötare.

Sverigedemokraterna försöker naturligtvis blåsa liv i motsättningar. Deras mål är inte att få en så bra renskötsel som möjligt, eller att näringar och människor ska kunna samexistera i ömsesidig respekt. Hela Sverigedemokraternas rasistiska existens går ut på att klassificera och rangordna människor.

Sådant har samerna redan haft nog av. Behandlingen av dem är ett mörkt kapitel i den svenska historien. Kolonisationen började av ekonomiska skäl, för att staten ville bygga på renbetesmarker, men tog sig snart rent rashygieniska uttryck. På 1920- och 1930-talen utförde Statens rasbiologiska institut skallmätningar. Vetenskapsmän delade in människor i värdefulla ”långskallar” och värdelösa ”kortskallar”.

Samer och tornedalingar var kortskallar som skulle lära sig att veta hut – och framför allt skiljas från sitt språk. Pjäsen När vinterns stjärnor lyser här har skildrat hur barn tvångsomhändertogs, tvingades att byta namn och förbjöds att tala sina ursprungsspråk i skolan. Äldre och yngre släktingar kunde inte längre tala med varandra. Den språkliga skammen byggdes in i människor och ärvdes neråt i generationerna.

På så sätt är samernas kraftsamling i dag, mot gruvetableringar som hotar deras kultur, hälsosam. Samer visar att de inte låter sig förtryckas och exploateras. Varken av gruvbolag eller politiker.

Sajten Inte rasist men … har de senaste veckorna visat hur norrbottniska Sverigedemokrater beter sig i sociala medier. Först var det Kjell Hedlund, partiets kontaktperson i Kalix, som på Facebook gav utlopp för muslimhat och homohat. Han avgick efter avslöjandet. Sedan avslöjades att Carita Elfving, vice ordförande för Sverigedemokraterna i Norrbotten, på samma sociala nätverk hade visat sympati för nazistiska Svenskarnas parti.

Det blir allt tydligare att Sverigedemokraternas ”nolltolerans” mot rasism bara är en chimär – ett misslyckat försök att dölja partiets egentliga själ.

Årets vintermarknad i Jokkmokk blir ett utmärkt tillfälle för besökarna att markera mot rasism och ställa Jimmie Åkesson till svars för Sverigedemokraternas människosyn. I Sápmi finns ju levd erfarenhet av hur illa det går när politiken frångår principen om alla människors lika värde och börjar förtrycka.

Skallmätningarnas historia får inte upprepas.

Läs artikel ›

Hamburgerskandalen skakar Norrbotten

31 januari 2014
Publicerad av Norrbottens-Kuriren

Kött i bröd kan uppenbarligen göra folk alldeles tossiga. I veckan berättade en företrädare för LRF i Nyköping att de skulle dela ut hamburgare på en skolas köttfria dag. Med motiveringen att näring är viktigt, ”särskilt för tjejer som växer, idrottar och ska bli snygga.”

Ja, det uttalandet fick ju Lantbrukarnas Riksförbund äta upp rätt snabbt.

Samtidigt är Norrbotten epicentrum för en annan och större hamburgerskandal. Den som handlar om att Max-bröderna Richard och Christoffer Bergfors har varnat sina anställda för Socialdemokraterna och Vänsterpartiet.

”Om oppositionen (S+V) vinner valet vill de höja både restaurangmomsen och arbetsgivaravgifterna för unga. Det vore en fullständig katastrof för oss och branschen och det kommer att få stora konsekvenser för vår tillväxt”, skriver de i sitt månadsbrev för januari.

Jag skulle kunna göra mig hur lustig som helst över detta – och över den efterföljande debatten. Att Max, det röda Norrbottens stora stolthet, plötsligt visar sig servera moderathamburgare. Och att Maxburgare visar sig vara det enda som ingen politiker vill triangulera om. Antingen är de för eller mot.

Men jag ska vara allvarlig. För det här är ingen struntdebatt, även om den råkar gälla hamburgare. När det gäller restaurangmomsen och arbetsgivaravgifterna för unga kan jag ärligt säga att jag inte har någon klar uppfattning. Det finns anledning för både Stefan Löfven och Jonas Sjöstedt att åtminstone lyssna på restaurangbranschens invändningar.

Maxbröderna får naturligtvis tycka hur de vill om vad de vill. Ingenting hindrar dem heller från att driva opinion för sina uppfattningar, antingen i eget namn eller genom sina branschorganisationer.

Men att komma med förtäckta politiska hot i nyhetsbrev till sina anställda? Det är en helt annan sak. Det är att spela på den knappast jämlika maktrelationen mellan arbetsgivare och arbetstagare. Det för tankarna till den gamla tidens brukspatroner som tog sig friheten att uppfostra sina arbetare.

Bergforsbröderna kan anföra vilka ursäkter som helst. Men intrycket av deras nyhetsbrev blir att de hotar sina anställda med arbetslöshet om de röstar på fel parti.

Max växer i rekordfart. Under 2012 omsatte företaget 1,6 miljarder kronor och gjorde en vinst efter skatt på 126 miljoner kronor. Ägarfamiljen passade då på att plocka ut 100 miljoner i utdelning, enligt Dagens Industri. Det verkar inte direkt som om Max står inför någon ”fullständig katastrof” – oavsett vem som vinner valet.

Att Max väcker heta känslor i Norrbotten är inte särskilt förvånande. Varenda norrbottning har en relation till denna hamburgerkedja som marknadsför sig med hjälp av sina norrbottniska rötter. Men att reaktionen på nyhetsbrevet skulle bli så landsomfattande, med bojkotter och stödupprop om vartannat?

Jag tror det har att göra med Max höga svansföring i närmast moraliska frågor. På hemsidan kan man läsa om företagets ”sociala ansvar”. Max planterar träd i Uganda – och hävdar därför att de klimatkompenserar sina utsläpp till hundra procent.

Samtidigt har Max rönt välförtjänt uppskattning för sitt sätt att förhålla sig till medarbetare med funktionsnedsättningar. Max ser hellre kompetens än hinder hos sina anställda. Det borde vara självklart, men gör Max till ett gott exempel på en hårdnande arbetsmarknad.

Allt detta skapar förtroende hos människor. Åtminstone jag har större förväntningar på Max än på andra hamburgerkedjor. Men så läser jag i Aftonbladet att Richard Bergfors tycker det är ”irriterande” att företagets ”privata mejl figurerar i media”.

Då undrar jag vad jag har haft förtroende för, egentligen.

Läs artikel ›

Tågkaoset är hela samhällets kris

24 januari 2014
Publicerad av Norrbottens-Kuriren

Bristande säkerhet i tågtrafiken samsas med inställda avgångar och en häpnadsväckande arrogans inför strandsatta resenärers behov. Det norrbottniska tåghaveriet fortsätter, tyvärr, även denna vinter.

Rälsen på stambanan i övre Norrland är så dålig att den utgör en säkerhetsrisk. Mellan Bastuträsk och Boden måste tågen sänka sin hastighet.

– Det gäller att stålsätta sig och inte tänka på det, för då blir man knäpp, säger lokföraren och den fackliga företrädaren Daniel Carnudd.

Han befarar att det bara är en tidsfråga innan det sker en större olycka med dödlig utgång.

Redan i maj spårade två tåg ur mellan Koler och Storsund strax söder om Älvsbyn. Trafikverket har kommit fram till att spåren måste bytas ut så snart som möjligt. En renovering har länge varit på gång men blivit uppskjuten. Nu kan renoveringen kanske, kanske vara klar 2016.

I sin egen argumentation för Norrbottniabanan konstaterar Trafikverket att stambanan genom övre Norrland byggdes för 1800-talets behov. Den har stora lutningar, tvära kurvor, låga hastigheter och ett enda spår – vilket gör den sårbar för störningar.

Ur det perspektivet är det oacceptabelt att regeringen säger nej till att bygga Norrbotniabanan, trots att EU vill det och kan tänka sig att bidra med stora summor. Det är även oacceptabelt att de fyra nordligaste länen – Jämtland, Västernorrland, Västerbotten och Norrbotten – bara får dela på knappt tre och en halv procent av regeringens totala infrastrukturbudget.

Den eftersatta rälsen i övre Norrland är inte bara ett hot mot vår regions näringsliv, utan betraktas uppenbarligen som en säkerhetsrisk av både Trafikverket och lokförarna. Hur kan vi norrbottningar över huvud taget leva med detta? Varför reser vi oss inte upp i samfälld protest?

Men ansvaret för det norrbottniska tåghaveriet kan inte bara läggas på riksplanet. Det blev uppenbart i helgen, när både tåg och ersättningsbussar mellan Kiruna och Luleå ställdes in på grund av kylan. På tågstationen i Luleå fick strandsatta resenärer inte ens någonstans att sitta – sedan ”ståbänkar” har installerats för att hålla borta ”störande element” från tågstationen.

Turismorganisationen Swedish Lapland skrev en närmast desperat status på Facebook: ”Nu på morgonen berättade ett gäng kinesiska gäster hur de fått kliva av stockholmståget vid 6:30 i Luleå på sin väg till Abisko. Hungriga och frusna har de suttit på stengolvet i Luleå vänthall som saknar bänkar och café. Gaaaah!!!”

Ansvariga politiker och tjänstemän i Norrbotten konstaterar lamt att nu är det som det är. Några förbättringar kan i princip inte ske innan Norrtåg har fått sin nya upphandling på plats, som ska gälla mellan 2016 och 2021.

En stor del av problemet ligger naturligtvis i att tågtrafiken har så många olika huvudmän. Det är olika bolag som sköter driften, banan och stationerna. Kenneth Johansson, vd för Länstrafiken och chef för kollektivtrafikmyndigheten i Norrbotten, erkänner att detta lapptäcke är problematiskt.

– Kanske mer ägande istället för splittring, säger han till Norrbottens-Kuriren.

Infrastrukturen hör till samhällets mest grundläggande uppgifter att sköta. Vi vill att sjuka ska få vård, att barn och gamla ska få omsorg och att alla ska kunna tillgodogöra sig en bra utbildning. Och så vill vi kunna ta oss fram här i världen på ett någorlunda smärtfritt sätt.

Inte minst i Norrbotten, med sina stora avstånd, är en väl fungerande kollektivtrafik fullständigt avgörande för livskvaliteten. Nu visar sig de skattefinansierade institutionerna oförmögna att fixa det.

Tågtrafikens förtroendekris riskerar att bli till en kris för hela idén om det gemensamma samhället.

Läs artikel ›

Det är inte synd om politikerna

17 januari 2014
Publicerad av Norrbottens-Kuriren

Politikerarvoden. Få saker kan uppröra så mycket som vad våra folkvalda tjänar. I grunden är det ett sundhetstecken. Svenska politiker anses fortfarande vara folkets representanter, inte en samhällselit för sig. Därför sätts deras ersättningsnivåer under lupp. Glappet i levnadsvillkor får inte bli för stort. En trovärdig svensk politiker bör fortfarande ha stenkoll på hur mycket en liter mjölk kostar.

Norrbottens-Kurirens nya siffror visar att kommunalråden i Norrbotten knappast tillhör de bättre betalda politikerna i Sverige. Peter Roslund i Piteå tjänar bäst i länet med drygt 60.000 kronor i månaden, men hamnar bara på plats 56 i riksrankningen. Roland Kemppainen i Övertorneå, som har Norrbottens lägsta kommunalrådsarvode, är nummer 234 i landet med 44.500 kronor.

Kommuncheferna i Norrbotten tjänar i regel bättre än kommunalråden på vars uppdrag de verkar. Anne Karlenius i Luleå tjänar 90.000 kronor i månaden. Hon är bäst betald. Ann Engberg i Arjeplog stannar på 48.000 kronor. Det är ändå över 3000 kronor mer än vad det lägst betalda kommunalrådet i Norrbotten tjänar.

Det går inte att jämföra politikerarvoden med höga chefers löner. Näringslivets toppar ligger på svindlande lönenivåer som vid en sådan jämförelse skulle antyda att vilken storbolagschef som helst har ett mångdubbelt mer ansvarsfullt jobb än till exempel Sveriges statsminister och utrikesminister. Vem som helst fattar att så inte är fallet.

Problemet är inte att politikerna tjänar för lite – utan att näringslivscheferna tjänar för mycket. Deras löner ursäktas ofta med att ”det ser ut så” i näringslivet internationellt. Om Sverige sackar efter för mycket i chefslöneligan skulle ledarbegåvningarna och kompetensen fly utomlands, sägs det. På samma sätt förklaras att offentlig sektors chefer ofta tjänar bättre än sina folkvalda överordnade. Kommuner, landsting och stat måste helt enkelt kunna konkurrera med näringslivet om de bästa ledarna.

Jag menar inte att politikerna borde tjäna mer. Om några borde tjäna mer – så är det varken de folkvalda eller deras tjänstemän. Utan de anställda på golvet i kommuner och landsting. Undersköterskor, förskollärare och andra välfärdsarbetare som gör oerhört stora insatser för samhället men som ändå får stå ut med skandalöst låga löner och ofta usla arbetsvillkor.

Självklart innebär det ett trovärdighetsproblem när politiker och tjänstemän i offentlig sektor säger att ”det inte finns pengar” till höjda vård- och omsorgslöner. Samtidigt som de själva aldrig ens skulle drömma om att gå till jobbet för att tjäna så lite.

Det innebär inte att jag vill sänka politikerlönerna. Att vara folkvald politiker ger stor makt att forma samhällsutvecklingen. Men det är även att vara i en utsatt position, öppen för kritik i offentlighetens ljus 24 timmar om dygnet. Att frivilligt kliva fram och ta det yttersta ansvaret för det samhälle som vi skapar tillsammans. Att ständigt vara beredd på att förlora förtroendet och avgå.

Demokratin är ju så fint formulerad att de folkvalda måste vinna sitt förtroende hos medborgarna – och prövas i allmänna val var fjärde år. Men är du politiker och gör ett nog stort misstag kan du tvingas avgå på stört och vara passé redan imorgon, dessutom med ditt anseende förstört.

Jag menar inte att det är synd om politikerna, inte alls. Men jag skulle själv aldrig passa som folkvald, jag har varken de ledaregenskaper eller den kompromissvilja som krävs. Jag är glad att det finns andra som är beredda att ta den rollen. Deras löner måste vara rimliga och de måste leva så nära vanligt folks villkor att de vet vad en liter mjölk kostar.

Något mer kontroversiellt har jag inte att säga om det.

Läs artikel ›

Tövädret väcker vår klimatångest

10 januari 2014
Publicerad av Norrbottens-Kuriren

Det finns knappast något vackrare än blida. När luften blir mild, snön börjar mjukna och våren droppar från taken. Men redan nu, i Luleå? Som så här års ska vara klart och kallt. Hårdpackad snö ska knarra under fötterna.

Jag är inte den enda norrbottning som har börjat känna oro för klimatet, som ägnat ändlösa samtal åt var vädret och världen är på väg. Vattnet ligger fritt runt öar i Luleå skärgård, rapporterar Norrbottens-Kuriren. Isvägarna kan inte öppnas och isdjuret i Stadsparken, som gläder så många barn, kan inte byggas så länge det är så här varmt.

I min andra favoritstad här i världen, New York, har väderoron varit den motsatta. Där tvingades räddningstjänsten varna för livshotande temperaturer på 25 minusgrader, med risk för köldchocker och frostskador. Härbärgen över hela USA har fyllts av stelfrusna hemlösa och tusentals flighter har ställts in.

Businessweek.com konstaterar att klimatförändringar inte bara kan höja temperaturer utan även sänka dem. När Arktis isar smälter minskar temperaturskillnaderna i världen. Varma vindar förs längre norrut och kalla vindar längre söderut.

Så hamnar Norrbottens närområde i världens blickfång, igen. I höstas möttes Arktiska rådet i Kiruna. Temperaturen ökar dubbelt så snabbt i Arktis som på resten av jorden. Om det fortsätter kommer Arktis att vara isfritt på somrarna om 30-40 år. Men Arktiska rådet diskuterar inte naturkatastroferna det kan innebära utan låter istället oljeutvinningen stå i fokus.

Oljeanvändningen ger klimatförändringar som gör att den arktiska isen smälter – vilket innebär att ännu oanvända oljereserver under Arktis blir lättare att borra upp. Det är ett livsfarligt moment 22, som hotar både människa och natur.

I dag är koldioxidhalten i atmosfären över 40 procent högre än innan industrialismens genombrott på 1800-talet. Enligt FN:s klimatrapport dröjer det flera hundra år, kanske uppemot tusen, innan vi kan se den fulla effekten av de utsläpp människan ställer till med idag.

– Situationen för världen är jätteallvarlig. Vi måste helt enkelt minska våra utsläpp av växthusgaser, säger Sten Bergström, professor vid SMHI, till Aftonbladet.

En undersökning från Greenpeace visar att hela 83 procent avsvenskarna vill verka mot att borra efter olja i Arktis. Sverige har varit ordförande i Arktiska rådet de senaste två åren, men utan att ifrågasätta oljeborrningen.

Allt fler människor gör vad de kan för att stoppa klimatförändringarna. Sopsorterar efter bästa förmåga. Väljer kollektivtrafiken och cykeln framför bilen. Funderar åtminstone på att äta mindre kött.

Sådana insatser från vanligt folk är viktiga, men kommer aldrig att räcka för att undanröja klimathotet. Om utsläppen av växthusgaser någonsin ska komma ner på acceptabla nivåer måste politikerna börja fatta krävande beslut som innebär stora omställningar.

Meteorologen Pär Holmgren skräder inte orden i Aftonbladet:

– Det kommer att vara som när slaveriet avskaffades eller kvinnor fick rösträtt. Sådana saker som fram till dess att det skedde betraktades som omöjligt, men efteråt insåg alla det självklara i det.

Det finns knappast något obehagligare än att konstatera att vi människor kanske är på väg att döda jorden. Sådana tankar kan ge vem som helst klimatångest. Men nu är det som det är. Vi är människor och det innebär att vi har fått gåvan att förstå sambandet mellan orsak och verkan. Därmed ansvaret att rädda det av världen som räddas kan.

Vi äger inte jorden, vi har lånat den av våra barn, som det stod på en affisch någonstans när jag var liten. Vad jag minns är det budskapet det första jag lärde mig att läsa.

Läs artikel ›

2013 – ett år av sjudande samhällsdebatt

20 december 2013
Publicerad av Norrbottens-Kuriren

Det här är min sista krönika i Norrbottens-Kuriren 2013. Nu väntar ett långt och skönt jullov, om inget oförutsett händer i Norrbotten eller världen som tar mig tillbaka till datorn.

Innan julefriden sänker sig över mitt lilla hörn av Luleå vill jag passa på att tacka för det maffigaste debattåret jag tror att jag har upplevt. Norrbotten tog sig verkligen till centrum av samhällsdebatten med stora och grundläggande frågor som rör hela Sverige. Här kommer en resumé:

GRUVORNA

Året började med Northlands akuta kris. Pengarna tog slut och Pajalaborna, som hade investerat så mycket i gruvan i Kaunisvaara, stod länge inför en oviss framtid. Sedan kom striden om gruvan i Kallak.

I oktober debatterade riksdagen mineralpolitiken. Samma månad slog Jokkmokks samebyar upp sina kåtor i Kungsträdgården. ”Den kraftigt expanderande gruvindustrin utgör ett direkt hot mot renskötseln, och därmed mot basen för den samiska kulturen”, varnade företrädare för de svenska samerna i Dagens Nyheter.

Gruvdebatten handlar om hur människor, miljö och näringsliv ska kunna samexistera. Den visar ett allt större norrbottniskt självförtroende: varken staten eller utländska gruvbolag ska kunna behandla Norrbotten som en råvarukoloni.

JÄRNVÄGEN

I november beslutade EU att Norrbotniabanan ska ingå i det Europeiska stomnätet. Ja, EU tycker att Norrbotniabanan är så viktig för den framtida europeiska infrastrukturen att de medfinansierar bygget med upp till 30 procent. Eller drygt sju miljarder kronor.

Kruxet är bara att den svenska regeringen säger nej. I deras nya infrastrukturbudget finns Norrbotniabanan inte med. Där får de fyra nordligaste länen – halva Sveriges yta – dela på knappt 6,5 miljarder. Samtidigt får Stockholm, Västra Götaland och Skåne sammanlagt 78 miljarder.

Det är oförsvarligt. Järnvägen från övre Norrland utgör en ryggrad i svensk export. Stora delar av Sveriges välstånd vilar på norrländska naturresurser. Ändå vill regeringen inte medverka till säkra och moderna godstransporter härifrån, inte ens när EU vill vara med och betala.

RASISMEN OCH SEXISMEN

I januari tog 14-åriga Astrid Johansson – ensam och utan att tveka – strid mot en sexistisk väggmålning på Tunaskolan i Luleå. Hennes klara argumentation och starka patos har väckt beundran långt utanför Norrbottens gränser.

I september avslöjades att Skånepolisen hade registrerat tusentals romer, många av dem barn. Det ledde till protester i hela landet. Även i Luleå genomfördes en känslosam manifestation.

– Jag kommer inte att ta ett enda steg tillbaka på grund av det här. Vi tolererar det inte. Man kan inte döma folk utan anledning, sa Tanja Hagert, förkämpe för romernas rättigheter, till Norrbottens-Kuriren.

I onsdags gick ett fackeltåg genom Kiruna, i protest mot den strippklubb som öppnade i höstas. ”TACK för att DU väljer en krog som INTE tycker att sexuell exploatering av kvinnor är underhållning!” står det på flygblad som kirunabor delat ut i stadskärnan.

Kampen för människors lika värde – mot rasism och sexism – är beroende av modiga individer som sluter sig samman. I Norrbotten är den folkrörelsen livlig och växande. Det ska vi vara stolta över.

OCH SNART – SUPERVALÅR

Ja, ni ser. Det har varit ett händelserikt år. Om Norrbotten tar med sig dessa heta debatter in i 2014 – då det är val till både riksdagen, landstingen, kommunerna och EU-parlamentet – kommer valrörelsen att bli både angelägen och engagerande.

Då kommer vårt län att sjuda av politiska viljor och då kommer ingen längre att kunna placera Norrbotten i samhällsdebattens periferi.

Med det sagt: Ha ett fint slut på 2013, kära läsare. Vi ses 2014!

Läs artikel ›

Även hotade barn måste få fira lucia

13 december 2013
Publicerad av Norrbottens-Kuriren

Jag har så många söta små barn runt mig så det är inte klokt. De jollrar och skrattar och viftar och bajsar. Rör mig djupt i hjärtat med sina små händer och starka personligheter: Här kommer en ny generation!

Jag sträcker mig ofta efter mobilen och tar en bild – ja, kanske inte när de bajsar. Men sedan är det stopp. Jag frågar alltid föräldrarna innan jag lägger ut bilder på barn på Instagram eller Facebook, och ofta säger föräldrarna nej. Av hänsyn till barnens integritet.

Interneteran erbjuder oss helt nya möjligheter att kommunicera och hålla kontakt. Bara några klick bort finns efterlängtade vänner och familjemedlemmar. Men det som är en oskyldig bild för mig och dig kan vara ett högst reellt hot mot någon annan.

De senaste tio åren har antalet svenska barn under fem år som lever med skyddad identitet ökat med 60 procent. Från 1.155 barn 2002 till 1.882 barn 2012, rapporterar Svenska Dagbladet.

Barn som har fått sina personuppgifter skyddade lever oftast med en mamma som också har skyddad identitet. I regel behöver de gömma sig undan en man som har misshandlat mamman. Ibland har även barnet blivit misshandlat, eller tvingats bevittna våld.

Barn som måste hålla sig undan har ofta flyttat och bytt skola flera gånger. De har fått säga farväl till viktiga kompisar och släktingar och tvingats sluta med fritidsaktiviteter.

Bris, Barnens rätt i samhället, skriver på sin hemsida:

”Utan att själv rå för det blir barn i den här situationen isolerade. Att vara med på bild i skolkatalogen kan vara livsfarligt. Att finnas med i fotbollsklubbens medlemsförteckning går inte. Allting som innebär att man ska berätta var man bor eller vad man heter måste man vara försiktig med så att man inte blir hittad.”

När Luleå kommun inför fotoförbud på förskolorna är det dessa barn – de mest utsatta – som måste möta vår förståelse.

Luciatågen som skrider genom förskolorna idag är så klart hur söta som helst. Självklart vill många mammor och pappor föreviga sina små pärlor, för att sedan lägga ut bilderna på Facebook och Instagram.

Men som sagt. En till synes oskyldig bild på ditt barns luciatåg kan få ett annat barn, som redan lever under svåra villkor, att tvingas fly igen. Att ryckas upp från den lilla trygghet som trots allt hade upprättats i kaoset.

I de sociala mediernas tid har vi inte bara lättare att nå varandra – utan måste även visa större hänsyn till våra medmänniskor. Skyddet för barn som behöver förskolan som en fristad måste helt enkelt vara större än rätten att fotografera i förskolans lokaler.

Jag inser att det finns demokratiska aspekter på det här. Fotoförbud på sjukhus kan till exempel användas av vårdens makthavare för att förhindra kritisk medierapportering. Så blir integritetsskäl ett sätt att skyla över missförhållanden. Här bör huvudregeln vara att fotografering är okej så länge personerna på bilden är vuxna och har varit i stånd att ge sitt medgivande.

När det gäller barn, både i sjukvården och i förskolan, är det svårare. De kan knappast avkrävas ett ja eller nej till fotografering och sedan göras ansvariga för konsekvenserna. Barns säkerhet och integritet är vuxnas ansvar. Därför är det fullt rimligt att förskolor säger nej till fotografering för att kunna skydda barn i sin verksamhet.

Jag är ingen stor luciafirare, det ska erkännas. Jag är nog inte så mycket för sådana traditioner över huvud taget. Men jag fattar ju vad lucia betyder för folk, och jag minns hur underbart pirrig jag kände mig inför luciatågen på dagis och i skolan.

Därför säger jag: Gärna en fotofri lucia om det innebär att alla barn kan fira den utan att hotas.

Läs artikel ›

Dags att marginalisera Sverigedemokraterna

5 december 2013
Publicerad av Norrbottens-Kuriren

Det finns en föreställning om att Norrbotten skulle vara förskonat från Sverigedemokraternas framgångar. Till viss del för att de fick dåligt fäste i länet i valet 2010. Men även för att Norrland – åtminstone utifrån – ses som en ganska idyllisk plats där människor håller ihop som på det gamla, goda 1960-talet.

För den föreställningen blev SCB:s partisympatimätning, som presenterades igår, ett uppvaknande. 5,7 procent av de norrbottniska väljarna tycker att Sverigedemokraterna är det bästa partiet. Socialdemokraterna, Moderaterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet är större. Men Centerpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna är mindre.

Sverigedemokraterna hävdar själva att de har fördubblat sitt medlemsantal i Norrbotten det senaste året. Nästa år satsar de på att komma in i kommunfullmäktige i Boden, Kiruna, Kalix, Piteå, Luleå och Älvsbyn.

Hur stoppar vi dem? Hur hindrar vi detta djupt främlingsfientliga parti, med rötterna i den rasistiska rörelsen Bevara Sverige Svenskt, att etablera sig som en politisk kraft i Norrbotten? När populister försöker saluföra falska lösningar – som går ut på att dela in människor i vi och dom och lägga skulden på ”de andra” – måste ju vi som tror på människovärdet och demokratin sätta stopp.

Jag tror, paradoxalt nog, att lösningen är att lägga mindre vikt vid Sverigedemokraterna och mer vikt på det samhälle vi vill ha. Den ändlösa diskussionen om huruvida det är bra att ”ta debatten” med Sverigedemokraterna riskerar att stärka partiet, eftersom de då hamnar precis där de vill vara och kan göra sig hörda: i samhällsdebattens centrum.

De etablerade partiernas ansvar är stort. Om de väljer att triangulera sönder skillnaderna i politiken – alltså lägga sig så nära varandra i till exempel välfärds- och skattefrågor att allt blir till en smet i mitten – kan Sverigedemokraterna hävda att det är dem mot resten. Antietablissemang mot etablissemang.

När de två största partierna Moderaterna och Socialdemokraterna tävlar i att vara mest lika varandra riskerar de alltså inte bara att ta död på politiken som förändrande kraft. Utan även att lämna vägen öppen för Sverigedemokraterna.

Vi som inte är politiker då, vad kan vi göra? Ja, aldrig stillatigande se på när rasism och främlingsfientlighet gör sig hörd. I november spelade Bianca Meyer pjäsen En enkel biljett, som handlar om förintelsen, för skolelever i Kiruna. Det blev obehaglig stämning och en av eleverna skrek Heil Hitler. Killen som gjorde det bad senare om ursäkt, men den riktigt stora skandalen är att ingen av lärarna i lokalen gjorde något.

Jag tar det igen: Ingen lärare ingrep när nazistsympatier hördes under en pjäs om judeutrotningen. Så ynkryggat får samhället bara inte vara.

Studieförbundet Sensus bedriver studiecirklar i positiv antirasism i Norrbotten. Hittills i Luleå, men snart även i Piteå. Denna positiva antirasism, som kommer från stiftelsen Expo, går i korthet ut på att finna svar på frågan: hur kan jag som medmänniska och samhällsmedborgare verka mot rasism och intolerans i min omgivning och utifrån mina egna förutsättningar?

Det handlar inte om att i första hand vara mot något, utan att vara för något. Att stå upp för ett samhälle som kännetecknas av demokrati, respekt och mångfald.

Vi är inte maktlösa mot främlingsfientliga stämningar och sverigedemokratiska framgångar. Loppet är inte kört och alla som vill kan göra något. Men då gäller det att formulera det samhälle vi vill ha. Alternativen i politiken måste bli tydligare. Kampen för människovärde och demokrati måste bli något mycket större än en debatt mot Sverigedemokraterna.

Vill ni ta den matchen? Jag vill det.

Läs artikel ›

Regeringen beter sig pinsamt om Norrbotniabanan

29 november 2013
Publicerad av Norrbottens-Kuriren

Regeringens nej till Norrbotniabanan blir mer och mer obegripligt. I Näringsdepartementets arkiv finns ett brev som visar att regeringen pressat fram EU:s medfinansiering av Norrbotniabanan – samtidigt som de själva vägrar bygga den.

Den 6 september 2011 skriver Catharina Elmsäter-Svärd och Merja Kyllönen, infrastrukturministrar i Sverige och Finland, ett gemensamt brev till EU:s transportkommissionär Siim Kallas. De vill att den Botniska korridoren, som sträcker sig längs den svenska och finska sidan av Botniska viken, ska finnas med i EU:s långtidsbudget. I denna korridor ingår Norrbotniabanan som en viktig delsträcka.

Ministrarna påpekar att mycket av Europas naturresurser finns i Barentsregionen. Malm och skog som blir till järn och timmer. ”Att transportera dessa råvaror till EU:s marknader kräver ett effektivt och väl fungerande transportsystem som länkar Barentsregionen till den europeiska kontinenten och resten av världen”, slår ministrarna fast.

Catharina Elmsäter-Svärd förtydligar i ett pressmeddelande:

– En väsentlig del av EU:s råvarubehov kommer från norra Sverige och Finland. Därför är det olyckligt att den botniska korridoren i dagsläget saknas i EU:s långtidsbudget.

Drygt två år senare, rättare sagt i förra veckan, meddelade EU att Botniska korrioren – och därmed Norrbotniabanan – ska ingå i det europeiska stomnätet. EU tycker rentav att Norrbotniabanan är så viktig för den framtida europeiska infrastrukturen att de medfinansierar bygget med upp till 30 procent. Eller drygt sju miljarder kronor.

Catharina Elmsäter-Svärd fick alltså som hon ville – på det europeiska planet. Allt talar för att hennes brev till kommissionären har varit en avgörande faktor. När EU fastställer det europeiska stomnätet tar de naturligtvis hänsyn till vad medlemsstaternas regeringar tycker.

Det är bara det att den svenska regeringen, på hemmaplan, vägrar att bygga Norrbotniabanan. Den finns inte med i infrastrukturbudgeten. När Norrbottens-Kuriren frågar Catharina Elmsäter-Svärd om detta svarar hon: ”EU-beslutet innebär en plan för det transeuropeiska nätverket till och med 2050. Regeringen fastställer den nationella planen till och med 2025.”

Infrastrukturministern tycker alltså att bygget av Norrbottniabanan kan vänta till efter 2025. Så verkade det minsann inte på det brev hon skickade till EU:s transportkommissionär 2011. Elmsäter-Svärds resonemang rimmar även illa med det faktum att EU vill att Norrbotniabanan ska vara klar redan 2030.

Det ligger en hund begraven här. Och den hunden heter med största sannolikhet valtaktik. Nästa höst ska Sverige välja en ny riksdag och regering. Inför det släpper regeringen en infrastrukturbudget där de fyra nordligaste länen – halva Sveriges yta – får dela på knappt 6,5 miljarder kronor. Samtidigt får Stockholm drygt 31 miljarder, Västra Götaland 36,5 miljarder och Skåne 10,4 miljarder.

Kort sagt: Pengarna går till storstadsregionerna, där det bor flest väljare. Plötsligt spelar infrastrukturministerns tal om ”ett effektivt och väl fungerande transportsystem som länkar Barentsregionen till den europeiska kontinenten och resten av världen” ingen roll. Kanske har finansminister Anders Borg, som håller i regeringens plånbok, sagt nej till sådana struntsaker.

Pinsamt är det, hur som helst. Ministrar turas om att bedyra de norrländska naturresursernas betydelse för hela Sveriges utveckling. Samtidigt är regeringen ovillig att göra anständiga satsningar på godstransporterna i Norrland.

Det är uppenbarligen inte så viktigt hur råvarorna forslas från kolonin, bara de kommer ut därifrån.

Läs artikel ›

Hur ska Reinfeldt krångla sig ur det här?

22 november 2013
Publicerad av Norrbottens-Kuriren

Det snällaste man kan säga om regeringens nej till Norrbotniabanan är att det är feltajmat. En mer korrekt beskrivning är att det är pinsamt.

I veckan beslutade EU att Norrbotniabanan ska ingå i det Europeiska stomnätet. Ja, EU tycker att Norrbotniabanan är så viktig för den framtida europeiska infrastrukturen att de medfinansierar bygget med upp till 30 procent. Eller drygt sju miljarder kronor.

Men regeringen har alltså sagt nej. Varför? Det är obegripligt. Denna 27 mil långa järnväg, som skulle sträcka sig mellan Umeå och Luleå, är enligt Trafikverket en vinstaffär för både ekonomin och miljön. Transportkostnaderna för godstrafiken kan sjunka med upp till 30 procent. Koldioxidutsläppen beräknas minska med cirka 80.000 ton per år.

Trafikverket konstaterar att godstransporterna mellan norra och södra Sverige är omfattande. Ungefär 60 procent av godstransportarbetet på järnväg sker i norra Sverige. Samtidigt tvingas industrin att använda stambanan genom övre Norrland, en bana som byggdes för 1800-talets behov. Stambanan har stora lutningar, tvära kurvor, låga hastigheter och ett enda spår – vilket gör den sårbar för störningar.

OVANFÖR HELA DENNA kraftfulla argumentation för Norrbotniabanan, som finns att läsa på Trafikverkets hemsida, har någon lagt in en notis: ”Alla järnvägsutredningar är klara. Norrbotniabanan finns inte med i den nuvarande långsiktiga planen. Det är i nuläget oklart om när en byggnation kan genomföras.”

Det är lite som att Trafikverket ber om ursäkt för en regering som inte förstår att prioritera detta viktiga järnvägsprojekt. Man undrar om det är menat att stå ”om” eller ”när”?

Över huvud taget behandlas Norrland skamlöst i regeringens infrastrukturpolitik. När sajten Dagens Arena granskar regeringens infrastrukturbudget visar det sig att de fyra nordligaste länen – halva Sveriges yta – får dela på knappt tre och en halv procent.

Sammanlagt vill regeringen satsa 190 miljarder kronor på infrastruktur mellan 2014 och 2025. Jämtland, Västernorrland, Västerbotten och Norrbotten får tillsammans knappt 6,5 miljarder. Samtidigt får Stockholm drygt 31 miljarder, Västra Götaland 36,5 miljarder och Skåne 10,4 miljarder.

Även om man räknar bort underhållet av infrastrukturnätet får de nordligaste länen bara dela på cirka fem procent.

Antingen har regeringen gjort den cyniska bedömningen att flest väljare bor i storstadsregionerna, och därför valt att satsa nästan alla pengar på infrastrukturen där. Om knappt ett år är det ju val, ni vet. Eller så väljer regeringen helt kallt att behandla Norrland som en råvarukoloni.

NATURRESURSERNA OCH INDUSTRIERNA här uppe är avgörande för Sveriges ekonomi. Fredrik Reinfeldt har till och med sagt att ”gruvan är för Sverige vad oljan är för Norge”. Ändå är alltså regeringen ovillig att göra anständiga satsningar på godstransporterna i Norrland. Så mycket som möjligt ska forslas härifrån, men så lite som möjligt ska ges tillbaka.

EU är inte direkt något högt älskat projekt i vår landsände. Men i detta fall har EU insett något som regeringen vägrar: att Norrbotniabanan är en viktig del av Europas godstransporter och att pengar borde läggas på att bygga den. EU ser framför sig en botnisk korridor, som sträcker sig längs den svenska och finska sidan av Bottniska viken.

Det blir intressant att se hur regeringen ska krångla sig ur EU:s erbjudande om att vara med och finansiera Norrbotniabanan. Vad ska Reinfeldt säga till sina EU-kollegor egentligen?

”Nej tack, ni har missförstått allting. Den där lilla järnvägsstumpen gör varken till eller från för Europas utveckling. Lägg pengarna på något annat i stället.”

Läs artikel ›