Åsa Petersen

Visar norrbottens-kuriren publicerade av Norrbottens-Kuriren

Norrbotten behöver nytt folk – i massor

13 november 2013
Publicerad av Norrbottens-Kuriren

Vad behöver Norrbotten mest av allt? Nytt folk, i massor. Det brukar kallas något så byråkratiskt som ”den demografiska utmaningen”. På ett enklare språk betyder det att allt färre ska försörja allt fler. Norrbottningarna blir äldre och behöver mer service.

Samtidigt saknas nya norrbottningar som kan ersätta alla som går i pension.

”Norrbotten står inför en omfattande generationsväxling på arbetsmarknaden”, konstaterar en ny studie från Luleå tekniska universitet.

Siffrorna får en att häpna. Mer än en tredjedel av den sysselsatta arbetskraften i länet 2010 förväntas gå i pension till och med 2025. Det totala rekryteringsbehovet i Norrbotten beräknas uppgå till 41.398 anställningar, skriver forskarna Thomas Ejdemo och Nils-Gustav Lundgren.

Det är ju hur många jobb som helst. Hur kan det då komma sig att människor ändå är arbetslösa i Norrbotten? På byråkratspråk förklaras det med att ”matchningen inte fungerar”. Det betyder att människor inte har rätt utbildning och erfarenhet för de lediga jobben.

Men samhällets diskriminering är också en del av problemet. Äldres stora erfarenheter och ungas färska kunskaper tas inte tillvara som de borde.

Människor stängs ofta ute från arbetsmarknaden för att de inte motsvarar normen. Inte anses ha ”rätt” namn eller ursprung. Sådan diskriminering är alltid ett oacceptabelt brott mot människovärdet. I Norrbottens fall är sådana fördomsfulla attityder även ett direkt hot mot länets överlevnad. För det vi behöver – det är ju nytt folk.

”En ökad inflyttning är antagligen nödvändig för att möta efterfrågan på arbetskraft, om den ekonomiska utvecklingen fortsätter i liknande banor som under 2000-talet”, skriver Ejdemo och Lundgren i sin studie.

Den norrbottniska vården och omsorgen måste anställa allra flest de kommande åren. Där förväntas över 8.000 personer gå i pension fram till 2025.

Frågan är hur kommuner och landsting ska lyckas rekrytera alla dessa nya medarbetare. Att locka med dåligt betalt och hårda arbetsvillkor är ju sällan särskilt framgångsrikt.

Delade turer och ofrivilliga deltider hör till vardagen i vården och omsorgen. Löne- och karriärutvecklingen lyser ofta med sin frånvaro.

Traditionellt kvinnodominerade yrken värderas helt enkelt inte lika högt som mansdominerade. Dessa lika uråldriga som unkna könsorättvisor blir nu ett direkt hot mot den norrbottniska, gemensamma välfärden.

Vem ska vilja jobba i vården och omsorgen om jobbet som görs där ändå inte uppskattas?

Någon tycker kanske att jag tecknar en dyster bild. Men Norrbotten måste våga se sanningen i vitögat. Om vi ska lyckas rekrytera de över 40.000 nya människor som behövs på vår arbetsmarknad fram till 2025 måste vi ta oss en rejäl funderare på vår människosyn.

Det finns många anledningar att bekämpa rasism och sexism – det är rentav en grundläggande demokratisk skyldighet för alla som tror på människovärdet. Ändå beskrivs antidiskrimineringsfrågor ofta som perifera. Som någonting ”extra” eller ”lite gulligt” makthavarna kan ägna sig åt vid sidan om ekonomi, infrastruktur och annat riktigt viktigt.

Den inställningen är ett självbedrägeri, inte minst för Norrbotten. Att låta alla människor komma till sin rätt – oavsett sådant som kön och ursprung – är den enda möjligheten att klara vårt läns försörjning och framtid.

Norrbotten måste bli ett län som människor flyttar till, inte flyr ifrån.

Då duger det inte att vara inskränkta.

Då är respekt för varandra det enda som hjälper.

Läs artikel ›

Strippklubben är förödande för Kiruna

8 november 2013
Publicerad av Norrbottens-Kuriren

Det är med sorg i hjärtat jag skriver den här krönikan. En strippklubb i Kiruna. Vad ska jag säga om det?

Att det är fullständigt otidsenligt naturligtvis. Den norrbottniska jämställdhetsdebatten – kampen mot statiska könsroller som låser in kvinnor och män i separata fängelser – har gått snabbt framåt de senaste åren. Vi är många som förstår att sexism inte hör hemma i Norrbotten. Som vet att vårt län bara kan överleva och utvecklas om kvinnor och män får existera på lika villkor, oavsett kön.

En strippklubb i Norrbottens nordligaste stad går tvärtemot det. Sänder signaler om att kvinnor är till för att göra män kåta. Ja, först och främst säger strippklubbar att kvinnor är sexuella objekt som ska tillfredsställa män.

Låt oss tala klarspråk om strippklubbars själva kärna: Det är dit män går för att se kvinnor klä av sig. Maktordningen mellan könen kunde inte vara tydligare. Männen (som har pengarna) betalar för kvinnorna (som har kropparna). Den största ekonomiska vinsten gör inte stripporna, utan klubbägarna. Som i de allra flesta fall är män.

Strippklubbar skapar inte bara statiska könsroller inom sina väggar. De skapar även en otrygghet i närområdet. På samma sätt som jag undviker tunnlar och parker under mörka kvällar skulle jag undvika ett geografiskt område där jag visste att det låg en strippklubb. För hur skulle jag handskas med att möta ett gäng män på väg hem från strippklubben, om jag mötte dem ensam?

Det är ingen situation jag vill vara med om. Verksamheten på strippklubbar talar om att mäns sexualitet är större än kvinnors, närmast djurisk, och måste tillfredsställas. Det är en unken gammaldags myt men det är en myt som strippklubbar går i vinst på. Samma myt brukar ibland användas för att ursäkta mäns sexuella våld mot kvinnor.

Jag förstår att politikerna i Kiruna försöker stänga etablissemanget. Lika självklart är det att LKAB bojkottar Nya Bistro Trägårn, som hyser strippklubben. Den måste ju vara en ren mardröm för LKAB, som de senaste åren har lagt ner allt större kraft på att bryta machonormer och få fler kvinnor att arbeta i gruvan. IF Metall har meddelat att de stödjer bojkotten.

Jag känner djup sympati med de kirunabor som delar ut flygblad i anslutning till strippklubben: ”TACK för att DU väljer en krog som INTE tycker att sexuell exploatering av kvinnor är underhållning!”

Jag hade gjort samma sak – i omsorg om min stad och om människorna som bor där. För vad säger egentligen en strippklubb om Kiruna? Jo, att sexismen är en del av nöjesutbudet. Att strippklubben behövs för att kvinnorna lämnar staden medan männen stannar kvar. En sådan symbolik är helt förödande för Kirunas framtid. Den kommer att innebära att många människor väljer bort staden. Då hjälper det föga att dagens befolkningsutveckling faktiskt är positiv.

”Många av dem som kritiserar detta skulle gärna visa sin kropp om de hade varit så snygga att någon betalade för det”, säger strippklubbens ägare i Norrbottens-Kuriren. Det är en argumentation så låg att den egentligen inte förtjänar att bemötas. Ändå vill jag göra det.

En strippklubb som bygger på unkna myter om könen har ingenting med fri sexualitet att göra. Ingenstans är bilden av sex så låst som vid den traditionella strippstången. Både kvinnor och män framställs som statiska könsvarelser, inte som fria individer med individuella lustar.

När strippkungen säger att hans kritiker är fula, kunde han lika gärna säga att vi är pryda. Naturligtvis är vi inte det. Vi tar oss bara rätten att göra vår egen definition av skönhet och kåthet. För min del är det mycket mer radikalt och frigjort.

Läs artikel ›

Ljuset och mörkret utmanar Norrbotten

1 november 2013
Publicerad av Norrbottens-Kuriren

Övergången mellan oktober och november – när vintern är på ingång men snön fortfarande inte har fallit – brukar vara min tuffaste period i Luleå. Det är så mörkt och jag hinner sällan fånga de få ljusa timmarna på dagen. Allt kan kännas som en enda kamp för energi och mot trötthet.

Men Luleå har gjort något som gör det lättare att stå ut. Igår kväll invigdes ljusfestivalen för tredje året i rad. På olika platser i centrala stan finns ljusinstallationer och bildspel. Den prunkande blombuketten på Storgatan sprids redan på Facebook. Luleå får en helt annan skepnad i ljuskonstnärernas händer. För barn måste det vara rena rama äventyret.

Just att ta hand om ljuset och mörkret på ett bra sätt är en av Norrbottens största utmaningar. Vi lever i en region av extrema naturförhållanden, med somrar lika ljusa som vintrarna är mörka. På så vis påminns vi alltid om naturens styrka och människans litenhet. Det är bara att vi anpassar oss.

Våra naturfenomen – inte minst midnattssolen och norrskenet – lockar besökare från hela världen. Turistnäringen växer så det knakar. Mellan 2011 och 2012 ökade antalet nya turistföretag i Norrbotten med 33 procent, visar turistnäringens årliga företagarindex. I hela landet minskade samma siffra med 6 procent. Hela 63 procent av turistföretagarna i Norrbotten och Västerbotten ser positivt på utvecklingen i sitt eget företag.

Reseföretaget Lonely Planet rankar Sverige som världens fjärde hetaste land att besöka nästa år, bara slaget av Brasilien, Antarktis och Skottland. ”Tack vare den avlidne svenska författaren Stieg Larsson har nu de flesta en känsla av hur Sverige är, även längst uppe i norr – kallt, vackert och lite skrämmande”, skriver Lonely Planet.

Det är ju onekligen roande att den internationellt erkända reseguiden skriver att Sverige är kallt ”även” i norr. Hur har Lonely Planet det med väderstrecken egentligen?

Turisterna kommer hit och åker hem igen. Vi som bor här, året runt, kan uppleva att ljuset är orättvist portionerat över året. Även om jag verkligen älskar junis mjölkvita nätter är de en klen tröst i början av november. Jag är djupt tacksam för omställningen från sommartid till vintertid, som åtminstone gör att jag vaknar en timme tidigare och därmed ser mer av dagsljuset.

I den nyutkomna boken ”En perfekt natt – varför du sover och hur du gör det bättre” konstaterar Luleåsonen Björn Hedensjö att vi mår bättre ju mer dagsljus vi får. Ungefär åtta procent av svenska arbetstagare beräknas ha problem kopplade till att de får för lite dagsljus. Personer som får för lite dagsljus har mer sömnproblem, och då handlar det om alla typer av problem utom snarkning.

”Utomhusljuset har en kraft alla andra ljuskällor saknar, och det är smart att försöka inrätta livet därefter. En promenad eller cykeltur till jobbet kan göra hela skillnaden – en ordentlig dos förmiddagsljus gör det lättare att somna på kvällen”, skriver Hedensjö.

I varmare länder tar folk siesta under de stekheta timmarna mitt på dagen – och arbetar vid tider då det är svalare. Jag borde inspireras av dem, för att få mer ljus och därmed större energi. Inte bara stiga upp, duscha, äta frukost och skynda till jobbet. Utan frilägga en timme på förmiddagen och ta en promenad, kanske runt sjön.

Jag hoppas att jag någon gång blir så förståndig. För de norrbottniska ljusförhållandena erbjuder ju inte bara vackra naturfenomen – utan även utmaningar för oss som bor här. Vi har midnattssol, norrsken och en dygnsrytm som lätt rubbas när årstiderna skiftar.

Läs artikel ›

Dags att lära av samerna

25 oktober 2013
Publicerad av Norrbottens-Kuriren

I dag slås kåtor upp i Kungsträdgården. Det är aktionsgruppen Stockholm–Gállok och Jokkmokks samebyar som bjuder på mat, hantverk, sång och musik. Hela denna vecka har miljöaktivister och ursprungsfolk rest till huvudstaden för att kräva bättre balans mellan industri, människa och natur.

Imorgon tågar en gruvkritisk demonstration från Sergels torg till Riksdagen. I inbjudan står det: ”Samer och lokalbefolkning körs över i jakten på snabba vinster i en återvändsgränd som tar slut på bara några år. Men allt fler ställer sig upp och säger: NOG NU!”

Gruvdebatten har placerat samernas kamp för sina rättigheter i centrum av samhällsdebatten. Tidigare i höstas fick företrädare för de svenska samerna komma till tals på Dagens Nyheters debattsida. De förklarade att Jåhkågasska och Sirges samebyar inte skulle klara en gruvetablering i Kallak:

”Den kraftigt expanderande gruvindustrin utgör ett direkt hot mot renskötseln, och därmed mot basen för den samiska kulturen.”

Även i Riksdagen har samernas kamp uppmärksammats. I den särskilda debatten om mineralpolitiken påpekade Miljöpartiets Åsa Romson att det inte räcker med dialog för att lösa tvisterna mellan gruvbolagen och samebyarna. I varje dialog finns nämligen ett maktförhållande. Därför fungerar det inte att avvägningen görs mellan den lilla rennäringen och den stora gruvnäringen. Urfolket samernas rättigheter och kultur måste respekteras.

– Bara så kan en fred och försoning som inkluderar samerna uppnås, sa Åsa Romson.

Behandlingen av samer är ett mörkt kapitel i den svenska historien. Kolonisationen började av ekonomiska skäl, för att staten ville ha nybyggen på renbetesmarker, men tog sig snart rent rashygieniska uttryck. På 1920- och 1930-talen utförde Statens rasbiologiska institut skallmätningar. Vetenskapsmän delade in människor i värdefulla ”långskallar” och värdelösa ”kortskallar”.

Samer och tornedalingar var kortskallar som skulle lära sig att veta hut – och framför allt skiljas från sitt språk. Barn tvångsomhändertogs, tvingades att byta namn och förbjöds att tala sina ursprungsspråk i skolan.

Mona Mörtlunds och Ninna Tersmans pjäs ”När vinterns stjärnor lyser här” har skildrat hur den statliga språkrepressionen mot samer och tornedalingar splittrade familjer. Äldre och yngre släktingar kunde inte längre tala med varandra, när de inte längre behärskade varandras språk. Den språkliga skammen byggdes in i människor och ärvdes neråt i generationerna.

Det är denna långa historia av kolonialt, rashygienskt och språkligt förtryck som samerna bär på när de i dagens debatt hävdar sin rätt mot gruvindustrins.

Ursprungsfolk över hela världen delar samernas kamp. I våras sammanträdde Arktiska rådet i Kiruna. Då vittnade urbefolkningar om hur industrin expanderar på naturens bekostnad. Den ryska oljeindustrin läcker en halv miljon ton olja varje år, rakt ut i ryska floder och vidare ut i norra Ishavet. Statoil investerar i oljesand i Kanada, som orsakar stora koldioxidutsläpp.

– Missförstå mig inte, vi är inte emot utveckling, men den måste ske på ett hållbart vis, sa Rosemarie Kuptana, inuit från Kanada, till Radio Norrbotten.

Det finns fortfarande allt för många som suckar åt samer och andra ursprungsfolk. Som tycker att de bara kräver och ställer sig i vägen. Denna arrogans bortser från den djupa rasism som ursprungsfolken, inte minst samerna i Sverige, har utsatts för. Och missar att ursprungsfolkens sätt att leva i samklang med naturen faktiskt kan stoppa miljöförstöringen som hotar hela vår existens.

Ursprungsfolken lever både modernare och mer ansvarsfullt än många andra. Resten av världen borde lära av dem.

Läs artikel ›

Ingen ska behöva dö på jobbet

19 oktober 2013
Publicerad av Norrbottens-Kuriren

Olyckan på SSAB i torsdags gör ont att tänka på. Två arbetare dog när de tömde en cistern och dränktes av trögflytande tjära.

Mina tankar går till deras anhöriga och arbetskamrater. Smärtan, frustrationen och förtvivlan de ska känna går inte att föreställa sig.

Nu ska orsakerna till arbetsplatsolyckan utredas grundligt – av arbetsgivarna, Arbetsmiljöverket, polis och åklagare. Diskussionen om vem som har gjort fel är igång.

Anders Ferbe, ordförande för IF Metall, riktar hård kritik mot SSAB. De förolyckade männen var anställda av entreprenören IVAB (Infjärdens Värme AB). Facket kritiserar systemet med underentreprenörer.

– Tydligen så har man ännu inte fått entreprenörerna att lyckas med arbetsmiljöarbetet, säger Ferbe.

SSAB:s platschef i Luleå, Per Bondemark, tillbakavisar kritiken. Han säger att en riskbedömning hade gjorts tillsammans med entreprenören, med exakt samma rutiner som när SSAB:s egen personal ska utföra arbeten.

IF Metall-klubben på SSAB i Luleå menar att en felbedömning från arbetsgivarna blev de två männens död: Det var flera gånger mer tjärmassa i cisternen än vad som tidigare sagts.

I den nyutkomna reportageboken ”Döden på jobbet” skildrar Elinor Torp arbetsplatsolyckan på Nordkalk i Luleå i november 2011. Sex arbetare skadades och en dog när de skulle rengöra en kalkugn och blev utsatta för frätande kalk och het ånga. Alla var anställda av underentreprenörer. Johan som dog var 23 år. Gustaf som skadades allvarligt var 19.

”Statistiken talar sitt tydliga språk. Både i byggbranschen och i industrin är de inhyrda överrepresenterade i olycksstatistiken”, skriver Torp.

Säkerheten tycks helt enkelt bli sämre, riskbedömningarna mer bristfälliga, när underleverantörer anlitas.

Lars Bergström, skyddsombud på SSAB i Luleå, säger att både SSAB och IVAB har arbetsmiljöansvar för torsdagens olycka. SSAB ansvarar för arbetsplatsen och att jobbet kan utföras på ett säkert sätt. IVAB ansvarar för hur deras anställda gör själva jobbet.

Det är naturligtvis ett problem om ingen bär det totala ansvaret. Vem tvingas då att ha full kontroll på situationen för att undvika olyckor?

Att människor dör på jobbet är fullständigt oacceptabelt. Det är inte bara ett ansvar för arbetsgivarna – utan även för lagstiftaren.

Men regeringen lade ner Arbetslivsinstitutet 2007, och skrotade därmed forskningen om arbetslivet. I samma veva skars Arbetsmiljöverket ner.

”Nu syns konsekvenserna”, står det på baksidan av Elinor Torps bok. Det är fruktansvärd läsning i ljuset av dödsolyckan på SSAB i torsdags.

Läs artikel ›

Hennes död går varken att acceptera eller förstå

17 oktober 2013
Publicerad av Norrbottens-Kuriren

Idag kommer åtalet mot den unga man som misstänks för styckmordet på Vatchareeya Bangsuan. Det är en viktig rättsprocess som kan hjälpa människor att gå vidare från något som egentligen inte går att förstå eller komma över.

Vatchareeya var bara 20 år när hon bragdes om livet. För hennes nära och kära är sorgen skriande. Många berörs av hennes död i en mindre stad som Boden.

– Vi grannar sa när det hände att det här är vårt berg, vi ska gå hit ändå trots allt det hemska, men det blev inte så. Idyllen är förstörd, säger Lisbeth Larsson, 67, till Norrbottens-Kuriren.

Hon talar om den sena kväll i maj då kroppsdelar hittades i ett ödehus på Gammelängsberget. Vatchareeya Bangsuan hade varit försvunnen i dryga två veckor när en liten sökgrupp från frivilligorganisationen Missing People gjorde det avgörande fyndet.

De anhöriga kunde snart sluta sväva i ovisshet – men fick samtidigt ett förfärligt besked.

– Det går inte att beskriva hur det känns. Det känns som om jag har dött samtidigt som min dotter, sa Vatchareeya Bangsuans mamma till Kuriren.

Missing People hyllades för ännu en viktig sökinsats. De hade inte bara genomfört fem skallgångskedjor efter Vatchareeya Bangsuan. De var även avgörande när en försvunnen ung man i början av maj hittades död på Porsön i Luleå.

”Det stora engagemanget i Missing People visar att människor finns till för varandra. Vi är fortfarande ett samhälle med hjärta”, skrev jag i en krönika.

Gammelängsberget är ett populärt promenadstråk i Boden. Kommunen har lovat att ödehuset där Vatchareeyas kvarlevor hittades ska rivas så snart polisutredningen är klar.

– Skälet är enkelt att förstå. Det behöver inte stå där som en symbol för ondskan, har kommunalrådet Bosse Strömbäck sagt.

Samtidigt har Vatchareeya Bangsuans anhöriga använt brottsplatsen som en plats för sorgebearbetning. Kort efter fyndet hölls en thailändsk ceremoni vid ödehuset. Ett 30-tal nära och kära samlades. De tände rökelse och lade ner blommor och Vatchareeyas favoritmat, som mamman hade lagat.

En buddistisk munk läste verser och samlade in pengar till välgörande ändamål.

– Eftersom hon blev mördad hölls ceremonin vid brottsplatsen, man vill kalla hem hennes själ. Då det tog flera dagar innan kroppen hittades tror man att själen sprungit iväg, berättade Natalia Salaitong, som var med på ceremonin, för Kuriren.

Jag är ingen kriminalexpert. Jag kan omöjligen sia om hur rättegången kommer att gå efter åtalet har väckts. Det jag däremot kan hoppas är att rättsprocessen blir så grundlig och framgångsrik som möjligt.

Grova brott som aldrig uppklaras sätter djupa spår i människor. Främst de anhöriga – som är brottsoffer – men även det omgivande samhället behöver veta vad som hände för att få möjlighet att gå vidare.

Det handlar inte om hämnd eller förlåtelse. Det handlar om att rättsväsendet ska plocka upp skärvorna av det förfärliga, foga samman dem så långt det är möjligt, för att slutligen fälla rätt gärningsperson och utdöma det straff som lagen anger. Så fungerar en rättsstat.

Styckmordet på Vatchareeya Bangsuan kommer alltid att vara något av det värsta som drabbat Boden. Hennes död går inte att på något sätt acceptera eller förstå. Så svårt är det mänskliga livet ibland, så hemskt blir det när en människa dödar en annan.

För människor gäller det ibland bara att försöka stå ut – och att ta hand om varandra i ilskan och sorgen.

Läs artikel ›

Hemlöshet är allas vårt misslyckande

11 oktober 2013
Publicerad av Norrbottens-Kuriren

Ibland blir jag helt förundrad över hur starka människor kan vara.

– Jag känner mig som kärringen som gud glömde. Det är tur att man har humor, annars hade man inte överlevt, säger Siv, 54, till Norrbottens-Kuriren.

En ohållbar situation på jobbet gjorde att hon sökte sig från ett litet samhälle till Luleå. Men här får hon ingen bostad. Sedan ett år är Siv hemlös och gör vad hon kan för att klara dagen.

Mellan klockan 19 och 07.45 kan hon vara på Rias natthärbärge. På morgonen tar hon oftast en promenad till Stadsparken, följt av en kopp kaffe på bensinmacken. Resten av dagen spenderar hon ofta på Kulturens hus, där hon läser och sitter vid datorn.

– När jag mådde som sämst fick jag betalningsanmärkningar. Nu får jag ingen lägenhet, säger Siv.

Enligt Socialstyrelsen var 16 personer akut hemlösa i Luleå 2012. 37 personer var intagna på fängelser eller behandlingshem. 299 personer bodde i tillfälliga lösningar – till exempel boenden där kommunen står för förstahandskontraktet. Ytterligare 68 personer bodde tillfälligt inneboende hos någon.

Förmodligen finns det ett mörkertal. Människor som marginaliserats så till den milda grad att de saknar bostad känner oftast en berättigad misstro mot samhället och drar sig undan myndigheterna.

Både Socialförvaltningen i Luleå, Länsstyrelsen i Norrbotten och den svenska Socialstyrelsen ser bostadsbristen som en viktig anledning till hemlösheten. Visst är det ett bostadspolitiskt misslyckande att människor i välfärdslandet Sverige saknar tak över huvudet. Men problemet med hemlöshet går betydligt djupare än så.

Samhällsklimatet hårdnar. De svenska inkomstklyftorna växer snabbast bland OECD-länderna. Även Statistiska centralbyråns statistik visar på dramatiskt ökande klyftor. Den tiondel som tjänar mest har fått 76 procent mer att röra sig med de senaste 20 åren, medan den tiondel som tjänar minst bara har fått 7 procent.

I ett samhälle med allt större klyftor finns allt mindre förståelse för människor som har det svårt. Som är sjuka och arbetslösa till exempel. När samhällsdebatten delar in folk i ”de som gör rätt för sig” och ”de som är lata” blir viljan till solidariska lösningar allt svagare. Utsatta människor utmålas som en särskild sort. Medvetenheten om att vi alla kan hamna i en utsatt position försvinner.

Det blir allt enklare för makthavarna att lämna de fattigaste därhän – inte minst för att marginaliserade människor har väldigt svårt att göra sig hörda i samhällsdebatten. De har fullt upp med att klara sin överlevnad.

Den yttersta konsekvensen av ett sådant samhällsklimat är att fattigdom kriminaliseras. I tid och otid hörs politiska förslag om att tiggare borde bestraffas. Människor som söker hjälp av sina medmänniskor på gatan påstås ofta vara en del av internationella tiggarligor.

Det är en modern myt. Stockholmspolisen säger till exempel att inget tyder på att tiggeri hör samman med människohandel eller organiserad brottslighet.

Vissa människor har på grund av klassklyftorna större risk än andra att bli hemlösa. Men det kunde vara du. Det kunde vara jag. Som på grund av en rad olyckliga omständigheter i livet hamnar på gatan. Den insikten måste samhällets bostadspolitik, socialpolitik och gemensamma skyddsnät alltid utgå från.

Välfärden är aldrig starkare än sin svagaste länk. Så länge en enda av oss saknar tak över huvudet har välfärden misslyckats. Jag vet att det låter uppfordrande. Men det är sant.

Läs artikel ›

Våra gruvor är ett riksintresse

3 oktober 2013
Publicerad av Norrbottens-Kuriren

Norrbotten befinner sig plötsligt i centrum av den svenska samhällsdebatten. Våra enorma naturresurser är ett riksintresse – även om storstadsnormen ständigt beskriver landets nordliga delar som periferi. Det blev tydligt i går eftermiddag, när riksdagen på Miljöpartiets begäran höll en särskild debatt om mineralpolitiken.

Vänsterpartiets förslag om en höjning av mineralavgiften, från en halv promille till tio procent, väckte mest känslor. Näringsminister Annie Lööf kallade förslaget rysk roulette. Kristdemokraternas Mats Odell valde ordet dödsstöt. Folkpartiets Eva Flyborg varnade för att höjd mineralavgift skulle rycka undan fötterna på norra Sverige.

De menar att gruvbolagen redan gör rätt för sig, eftersom de betalar bolagsskatt i Sverige. Gruvbolagen skulle inte vilja vara här om de tvingades betala ännu mer skatt.

Ni som läser mig regelbundet vet redan vad jag tycker om gruvavgiften. Låt mig därför invända att mineralavgiften inte är någon skatt, utan helt enkelt ett sätt för Sverige att ta betalt för den råvara som finns i våra urberg. Precis som den norska staten tar betalt för sin olja. Och precis som de flesta av världens gruvnationer väljer att ta ut en mineralavgift på mellan 10 och 30 procent.

Världsbankens statistik visar dessutom att Sveriges totala skattetryck på gruvsektorn är lägst i världen. Då är den senaste sänkningen av bolagsskatten inte ens medräknad.

Socialdemokraternas Mikael Damberg undvek att tala om mineralavgiften. Det är minst sagt märkligt. Oavsett vad Socialdemokraterna tycker om nivån på mineralavgiften måste de sluta ducka. Socialdemokraterna är det största oppositionspartiet och har en så stark ställning i de nordliga länen att de borde tala klarspråk i denna sakfråga som engagerar så många norrlänningar.

När det gäller motsättningarna mellan gruvnäringen och andra näringar, som renskötsel och turism, var debattörerna överens om att samexistensen måste bli bättre. Olika näringar måste kunna leva sida vid sida.

Allianspartierna talade om vikten av god dialog. Moderaternas Johan Johansson konstaterade att den hårda konflikten i Jokkmokk om Kallak innebär ett elände för bygden. Det har han naturligtvis rätt i.

Men, som Miljöpartiets Åsa Romson påpekade, i varje dialog finns ett maktförhållande. Det fungerar inte att avvägningen ska göras mellan den lilla rennäringen och den stora gruvnäringen. Urfolket samernas rättigheter och kultur måste tas på allvar. Bara så kan en fred och försoning som inkluderar samerna uppnås.

¬– Det räcker inte med samtalsterapi så länge maktbalansen är skev, sa Åsa Romson.

Även kring miljöreglerna rådde tydlig politik konflikt. Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt sa att prospektering och provbrytning i naturreservat – som idag tillåts – är orimligt. Folkpartiets Eva Flyborg upprepade flera gånger att Sverige redan har världens hårdaste miljölagstiftning.

Genom hela debatten gick en röd tråd av omsorg om Sveriges gruvsamhällen. Oavsett om partierna vill behålla reglerna som de är, eller kräver en skärpning, talar de varmt om de bygder som redan har gruvor eller står inför gruvetableringar.

Ingen vill lägga ner gruvsamhällena – men frågan är hur de ska utvecklas och blomstra i längden. Hur ska andra näringar säkras och naturvärden skyddas? Hur ser vi till att gruvbygderna har bostäder, utbildning och kultur som gör att människor faktiskt kan leva där och inte tvingas pendla?

I går blev det tydligt att Sveriges gruvor är ett riksintresse. Inte undra på det. I Norrlands berg finns oerhörda rikedomar som kan gynna hela landet i längden. Om vi sköter dem rätt.

Läs artikel ›

Romer i Luleå kräver sin rätt

27 september 2013
Publicerad av Norrbottens-Kuriren

I dag klockan 12 anordnas en manifestation mot registrering av romer. Platsen är Gula Paviljongen i Luleå. Initiativtagare är den romska aktivisten Tanja Hagert. Vi lärde känna varandra 2010, när jag intervjuade henne för Aftonbladet. Då sa hon:

– Det duger inte att myndigheterna säger åt oss romer att göra si eller så. Vi kräver ingen särskild behandling, bara att bli behandlade som alla andra. Jag hoppas att jag kan så ett frö av mänskliga rättigheter, som mina barn får skörda.

De mänskliga rättigheterna i Sverige visade sig bräckliga i veckan, då Dagens Nyheter avslöjade att polisen i Skåne har registrerat flera tusen romer – många av dem barn. Uppgifter ur registret har spridits över landet.

Laimi Lindgren, rom och luleåbo, uttryckte sin förtvivlan i Norrbottens-Kuriren:

– Det här registret är en brännmärkning av alla romer. Allt arbete för integrering är tillbaka på ruta ett. Det gör mig förbannad och orolig. Inte minst för våra unga som är framtiden.

Förtroendeklyftan mellan romer och myndigheter är stor. Det beror på de många övergrepp som samhället har utsatt romer för. De har tvångssteriliserats och fördrivits. Den lokala ordningsstadgan förbjöd länge romer att stanna mer än tre veckor i samma kommun. Först på 1960-talet fick romska barn rätt att gå i skolan i Sverige.

Förtrycket är inte historiskt. Det pågår med full kraft i vår nutid. Det bevisas av polisens registrering – och bekräftas av den hårda kritik som FN riktade mot Sverige i måndags.

Rasdiskrimineringskommittén i Genève är bekymrad över ”bristen på framsteg när det gäller lika rättigheter för romer i Sverige, särskilt fortsatt stigmatisering och diskriminering”. Romer får inte tillgång till utbildning, bostäder och arbete som andra och hamnar därför i en ”vansklig socioekonomisk situation”.

Detta har länge uppmärksammats av Maria Leissner, tidigare ordförande i Delegationen för romska frågor. Hon besökte Luleå på den romska nationaldagen 2011 och berättade att 80 procent av Sveriges romer uppskattas leva i livslång arbetslöshet. En absolut minoritet av romska barn fullföljer grundskolan. I politiken är romer så gott som obefintliga.

– Att vara rom i Sverige och gå ut från sitt hem är att gå ut i fiendeland, sa Maria Leissner.

I Luleå bedrivs ett aktivt arbete för att bekämpa rasismen mot romer. Mycket av det är romernas egen förtjänst. De kräver sin plats i det offentliga samtalet och delar med sig av sin kultur, inte minst genom orkestern Terno Drom.

Luleå har utsetts till en av fem svenska pilotkommuner som ska ta fram metoder att inkludera romer i samhället. Fyra romer har anställts som brobyggare. En av dem är Tanja Hagert.

– Vi ska utbilda kommunala förvaltningar, så att romerna får bättre möjligheter att komma in i samhället, sa hon när projektet startade.

Tyvärr är inte polisen involverad i brobyggandet. Om jag vore polischef i Luleå skulle jag omedelbart ringa upp de ansvariga och be om att få vara med i projektet, på alla sätt som går.

Jag glömmer aldrig vad Tanja Hagert sa till mig den där första gången vi sågs, en solig sensommardag på Storgatan.

– Överallt i världen behöver du ett nätverk innan du kan komma någonstans. Människor har börjat känna igen mitt ansikte i Luleå. Det ger mig trovärdighet. Men när jag verkligen behövde samhället fanns det inte där för mig. Då sågs jag bara som en lat zigenarunge.

Tydligen en zigenarunge som ovanpå allt annat har riskerat att hamna i polisens register. Den här veckans avslöjanden är en skam för Sverige. Nu måste vi gemensamt ta itu med den rasism mot romer som uppenbarligen sitter så djupt, så djupt.

Läs artikel ›

Norrbotten – inget län av gubbkommuner

20 september 2013
Publicerad av Norrbottens-Kuriren

Tro det eller ej, men Norrbotten är ett föredömligt exempel när tidningen Dagens samhälle granskar Sveriges gubbkommuner.
Kartläggningen visar att 92 av landets 290 kommuner aldrig har haft en kvinna som kommunstyrelsens ordförande, från kommunreformen på 1970-talet fram till i dag.
Dagens samhälle skriver:
”Mansbastionerna finns både bland stora och små kommuner och i såväl röda som blå fästen. I ett enda län har samtliga kommuner letts av en kvinna: Jämtland. Också i Gävleborg, Uppsala län och Norrbotten har kvinnor varit framträdande.”
I vårt län är det bara Arvidsjaur och Pajala som aldrig har haft en kvinna som ordförande i kommunstyrelsen.

Forskningen visar att kommunalråden blir allt viktigare beslutsfattare i svensk politik. Det är inte särskilt förvånande. När nationsgränserna minskar i betydelse utövas allt mer makt på lokal, regional och internationell nivå.
Vem som är kommunalråd spelar många gånger större roll för människors vardag än vem som är statsminister. Kommunpolitiken finns till för att skapa fungerande lokalsamhällen, med allt från välfärd och näringsliv till stadsplanering och kulturinstitutioner.
Det är ett hårt jobb men någon måste göra det. Vara ordförande i kommunstyrelsen alltså, och ta det högsta ansvaret för en kommun på samma sätt som en statsminister tar det högsta ansvaret för ett land. Stora beslut blandas med små och det viktigaste av allt är att förtjäna befolkningens förtroende. I Kommunpampar, SVT:s uppskattade dokumentärserie, kan vi just nu följa några kommunalråds vardag.

Att kön inte ska diskriminera från makt är grundläggande i en demokrati. Många som argumenterar mot kvotering av kvinnor hänvisar till att kompetens, inte kön, ska styra.
Men om en kommun aldrig har haft en kvinna som högsta makthavare är det knappast kompetensen som har varit avgörande.
Utan könet, för att bilden av kompetens felaktigt har varit bilden av en man.
Männen har helt enkelt vant sig vid att kunna kvotera varandra. Ur den aspekten är det glädjande att så många norrbottniska kommuner har eller har haft kvinnor som ordföranden i sina kommunstyrelser. Kommunpolitiken i Norrbotten har uppenbarligen, i många fall, lyckats stå emot den mansnorm som de traditionella basindustrierna har skapat.

Värre är det på andra nivåer. Norrbotten har till dags dato haft 28 landshövdingar. Inte en enda har varit kvinna. Regeringarna har valt man efter man att representera staten i Norrbotten.
Det säger sig självt att den långa raden av manliga landshövdingar inte beror på kompetens, utan på unkna könsmyter om vem som är bäst lämpad för makt.
Sverige har heller inte haft en kvinna som statsminister. I landet som brukar skryta med att vara ”världens mest jämställda” är det fortfarande kontroversiellt med kvinnor vid den högsta makten.

Kvinnor med maktambitioner granskas ständigt hårdare än män. Får finna sig i att möta en stormvind av sexistisk, förklenande kritik. Istället för relevant politisk debatt kan ett drev uppstå kring en handväska som anses för dyr. Har hon verkligen de (förmodat manliga) egenskaper som krävs i maktens topp? Är hon inte för mycket … kvinna?
I Luleå tar Yvonne Stålnacke snart över som kommunstyrelsens ordförande. Hon har bland annat en bakgrund som ordförande i landstingsstyrelsen. Det är symptomatiskt att uppmärksamheten ändå främst har kretsat kring vilken man som ska vara hennes vice i Luleås stadshus.
Well, de som självklart ser en man som den verkliga makthavaren får tänka om.
För i Luleå, liksom i många andra norrbottniska kommuner, är posten som kommunstyrelsens ordförande inte främmande för kvinnor.
Här finns färre gubbkommuner än på många andra håll i landet och det bådar gott för kompetensen.

Läs artikel ›