Vi som har fötts med yttrandefrihet borde skämmas om vi inte använder den. Hur småttigt vårt engagemang än kan verka i jämförelse med Ai Weiweis.

Mitt starkaste intryck från årets vårsalong är den politiska konsten, enkel och konkret. Som Ruben Wättes MC-västar med de påsydda dekalerna Migrationsverket, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen.

Missa inte min intervju med Rikard Wolff. Han berättar sin gripande judiska familjehistoria där Luleå spelar en central roll.

Jag skrev en epilog till bastudebatten.

Whitney Houston är död. Först då minns jag henne, vad hon har betytt för mig. Hur hon har förtrollat mig. Tänk att döden måste komma med bekräftelsen. Jag skäms över mig själv.

För mig är isdjuren i Luleå det allra bästa exemplet på levande konst. Ett komplett onödigt inslag i stadsbilden som ändå är fullständigt nödvändigt för oss som bor här.

En reflektion över en makalös utställning på anrika Victoria & Albert i London. Fattar inte varför NSD missar min byline nu igen, men jag lovar att det är jag som har skrivit!

För mig är kultur den absolut viktigaste delen av livet. Jag skulle bli tokig, rent ut sagt galen, om människor inte hade möjlighet att betrakta, förklara och kritisera världen genom kreativitet.

En krönika om min inneboende fashionista. Och om varför modeintresserade kvinnor avfärdas som ytliga och hagalna.

Terrorn är fortfarande inte en del av västvärldens självbild. Därför kan det vara lockande för oss att hitta individuella förklaringar hos högerextremisten Breivik.