Det här är Tobias Lundeqvist, en av mina bästa vänner och en av personerna bakom Inte rasist men… Han skrev en text på Facebook som var så bra att jag bad att få publicera den på min blogg. Läs det här:
Fick frågan idag om vad som är min antirasistiska favvolåt. Jag svarade ärligt att jag faktiskt inte är så inne på den typ av politisk musik med ”stora budskap”. Tycker det kan bli lite väl we shall overcomeigt liksom. Jag gillar gubbar i cowboyhatt som sjunger om bilar och är kung på gitarr. Jag gillar när Bonnie sjunger smöriga låtar om medelålders kvinnor som längtar efter att få barn.
Men ok, sen slog det mig att jag tycker djävligt mycket om hela den afroamerikanska sfären av musik som jag undervisat ungdomar om i många år nu. Så klart. Och då har vi ”strange fruit” av Billie Holiday. Den ruskigaste musik som gjorts. 1939 står hon i USA och sjunger om hur döda kroppar hänger från träden i södra USA. Under turneér i södern får hon gå in genom köket för att ta sig till scenen. Det är inte ok för henne att gå in genom huvudentrén. Hon lever ett oerhört hårt liv. Hon har brunt skinn. Detta präglar hela hennes tillvaro.
Vi lever nu inte i södra USA innan allmän rösträtt infördes. Vi lever istället i en tid och i ett land där diskriminering utifrån exempelvis färgen på din hud är olaglig. Men om någon säger till mig att ”det här och det här möts jag av bara för att jag är jag”. Då är jag beredd att lyssna. Då är jag beredd att lära mig. Jag vill fundera på om jag själv bidrar till den utsattes dåliga situation. För det kan vara så att jag gör det. Även om jag inte menar något illa. Däremot är jag helt ointresserad av att lyssna på folk som säger ”Europa tillhör mig, stoppa massinvandringen”. De har inget att lära mig. Jag önskar istället att jag hade fått undervisa dem i musikhistoria.
Detta var mitt utspel om EU-valet. Nu är jag jätteklar med den grejen.
Tobias Lundeqvist