Aftonbladet var mitt universitet. I tio år, mellan 1999 och 2009, fick jag den journalistiska och opinionsmässiga grund som jag alltid kommer att stå på.

De senaste veckorna har mina tankar oavbrutet kretsat kring tidningen. På min egen tid där, på mina relationer och reaktioner inne på redaktionen.

Jag minns en rå jarong, som jag oftast var förskonad från. Jag har kommit fram till att det nog berodde på min position. Jag fick snabbt fast jobb, jag var ledarskribent med feministisk profil. Jag var nog ingen man gav sig på.

Det gör ont i hela mig att det helt säkert pågick saker som jag inte visste om, och pågick saker som jag helt säkert visste men nu har förträngt. Hur mycket accepterade jag som jag aldrig borde?

En sak med Aftonbladet som jag aldrig glömmer är kvinnornas kraft.

Det blev uppror när tidningen publicerade sexistiska texter och bilder. Ledningen tvingades att kartlägga lönediskrimineringen på tidningen (jag var en av dem som fick högre lön). Vi protesterade högljutt mot mansdominans i alla dess former.

Det var helt enkelt ett jävla liv om jämställdhetsfrågor, som tvingade fram förändring. Vi yngre kvinnor talade ofta om Dokumentet från 1970-talet. Vi såg de äldre kvinnornas uppror som en förebild.

Jag förstår att Aftonbladet inte är samma tidning nu som när jag lämnade. Men jag känner igen kampen.

De kritiska texterna om Aftonbladet som skrivs och faktiskt publiceras i Aftonbladet. De modiga vittnesmålen från kvinnor på redaktionen. Det nya dokumentet som ska tas fram.

För mig är det Aftonbladetandan. Och det är helt uppenbart att den fortfarande lever. Det är den som har framtiden för sig. Inte sexismen.