Åsa Petersen

Jag tappade ett colaglas. Det gick i tusen bitar.

21 november 2009

Det här skulle bli en skrivhelg. Jag har massa ord som måste ner på papper. Både för brödfödans, studiernas och själens skull. Men icke. Jag är sjuk. Sängliggande. Jag ligger raklång i sängen timme ut och timme in och kippar efter andan.

OBS! Det är inte svininfluensan. Bara en vanlig utmattningsförkylning. Jag blir alltid så sjuk när jag blir sjuk.

Magnus Ekelund & Stålet spelar på Lillan ikväll. Det är en stödkonsert för nedläggningshotade Föreningsgatan 7. Jag missar Magnus spelning – igen. Jag börjar bli en dålig bästis, känner jag. Jag får sjunga som Mattias Alkberg:

Jag ska bli en bättre vän

Gunnel är en bra vän. Hon kom hit i dag med en sjukleverans från Kvantum: Näsdukar, schweizernöt och ostbågar. I tygkassen låg även en omtänksam överraskning: Grythyttans skogsglögg, ett paket russin och en påse mandel.

Gunnel är min nyaste vän. Jag är så glad att jag lärt känna henne.

Nu ska jag återgå till mina sjuksängsromaner. Kjell Westös Gå inte ensam ut i natten och Sofi Fahrmans Elsas mode. Ja, Fahrmans modekaramell har jag ännu inte kommit fram till. Jag är fortfarande uppslukad av Westös Helsingforsskildring. Han beskriver människor så hela, vackra och trasiga som de är.

När jag hade skrivit halva det här inlägget tappade jag ett colaglas i golvet. Eller, glaset gled av nattduksbordet när jag skulle sträcka mig efter chokladen. Det gick i tusen bitar. Nu har jag Coca-Cola och glassplitter över hela golvet, inser att jag måste lägga mig på knä och städa.

4 kommentarer

Skriv en kommentar!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *