Åsa Petersen

Helgen vecka 51

28 december 2011
Det är den 28 december och hemvändarhelgen är äntligen över. Jag skriver äntligen, för trots alla kära återseenden är julens festligheter en väldig press också. Tydligt illustrerat av följande exempel. Jag var på lokal igår, bland massa fina människor som ofta rör sig i Luleås uteliv. Tillsammans med en hel del hemvändare. En hemvändarkille var skitsnygg. Seriöst skitsnygg. Han såg mig också. Det dröjde inte länge förrän han kom fram, sa hej med ett brett leende och tog min arm. Först i vår ögonkontakt spelades minnena från barndomen upp. Han var en av mina värsta mobbare någonsin. Jag hade inte känt igenom honom på håll. Jag löste den hastigt uppkomna nödsituationen genom att le artigt, säga hej och runda honom i en enda rörelse. Vi sågs inte mer. Jag känner inget behov av bekräftelse från barndomens plågoandar. Jag behöver inte vinna över dem. Jag är inte arg längre, det kan jag inte vara på barnen som bara var barn. Däremot är jag arg på lärarna och skolan som lät mobbningen fortgå – och som fortfarande låter barn göra varandra illa. Det är synd och skam det som var, men jag skulle acceptera en ursäkt. Jag skulle gärna vilja att snyggingen från igår bad om förlåtelse istället för att försöka flirta med mig. Men vad vet jag? Han kanske har glömt, eller uppfattar situationen helt annorlunda. Han kanske inte alls förstår vad våra år tillsammans i skolan gjorde med mig. Han kanske tror att jag inte är så noga med historien, att det skulle räcka för mig att vi båda är snygga nu. Eller, som en vän föreslog. Han kanske tror att han ger mig upprättelse genom att vilja vara med mig. Alla dessa tankar, som farit runt i mitt huvud hela dagen, är priset jag får betala för hemvändarhelgen. Shit vad skönt att det är ett år kvar till nästa, även om det varit kul att festa.

4 kommentarer

Skriv en kommentar!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *