Jag har länge varit en sådan som sett mig om i mörkret. Kommit på helspänn i folkmassor med många fulla män. Därför är stadsfestivaler inget jag orkar med. Antingen bryter slagsmål ut alldeles intill, eller så är det någon som kommer innanför min sfär och brölar åt mig för att jag är kvinna.
Så har det aldrig varit på Musikens Makt. Förutom musiken, noga utvald i en perfekt mix av publikfriande och konstnärligt, har jag alltid känt mig totalt trygg den där helgen på Udden i …Luleå. Jag har kunnat röra mig helt fritt mellan scenerna och människorna, utan något som helst behov av ögon i nacken.
Det beror inte bara på att Musikens Makt är en drogfri festival. Det beror lika mycket på att arrangörerna inte gör någon hemlighet av var de står. Det här är ett safe place för alla som bryter mot normer. Här är det respekt och – ja faktiskt – mänskliga rättigheter som gäller. Sexister och rasister kan fara åt fanders.
Inte sällan har grundläggande människovärde och yttrandefrihet manifesterats från scenerna. Som det året Mattias Alkberg, numera ordförande i föreningen Musikens Makt, höll ett brandtal till stöd för Pussy Riot som nyss hade burats in.
En känsla av trygghet och solidaritet. Scener där etablerade artister möter heta nykomlingar. Ett nationellt rykte av musikalisk och jämställd kvalitet. Sådant kan inte upphandlas fram av ett tillväxtkontor. Det kan bara byggas – underifrån.
Att lägga ned Musikens Makt är att krossa Luleås kronjuvel. Just don’t do it.
Kommentera